Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Det i en tidigare krönika uttalade
önskemålet att se Dagermans "Skuggan av Mart"
regisserad av Helge Wahlgren har
förverkligats, på Göteborgsstudion, med gott
resultat. Bertil Anderberg gjorde en fin prestation
i huvudrollen, utan att dock fördunkla minnet
av Per Oscarsson, och än mindre hotade
Hjör-dis Petterson individuellt sett Teje, men
samspelet flöt mycket jämnare än i Stockholm och
Gertrud Fridh var fin. I Malmö har Winge—■
Wållgrens framställning av Anouilhs "En
vildfågel" blivit en publiksuccé av oanade mått.
Den sjöbergska "Kvartetten som sprängdes"
hade nypremiär på Stockholms-Teatern den
29 dec., medan Norrköping-Linköping kört
med en österrikisk vådevill vid namn "Susanne".
Dramatik i egentligare mening är ingendera
delen.
FILMRECENSIONER
Mina universitet. Manus efter Maxim Gorkijs
självbiografi. Regi: Mark Donskoj.
Sojusdetfilm.
Likaväl som litteraturen tycks filmen i Sovjet
ha underställts den socialistiska realismens
paroller, och kanske bättre än något litterärt
verk visar just Donskojs filmtrilogi om Maxim
Gorkijs liv vad socialistisk realism i bästa fall
kan innebära. Tendensen mot den exklusiva
formen till förmån för det allmängiltiga
innehållet har där resulterat i en undertryckt
formgivning som bär fram materialet utan att
märkas. Det konstnärliga ligger således i detta
fall i materialet som sådant, i egenskaperna
hos det filmade verklighetsarrangemanget. Och
detta material är onekligen storartat, med en
outtömlig tillgång på särpräglade, vildvuxna
människotyper och miljöer. Det är en triumf
för den ryska förmågan att uppvisa social
efterblivenhet och atavistiskt otroliga
förhållanden på ett våldsamt levande och närvarande
sätt.
Men det innebär dock inte att metoden för
denna innehållskonst övertygar särskilt. Segern
hemförs ju i själva verket av de
utomordentliga materialresurserna. Och det
programmatiska undertryckandet av formen ter sig ganska
oekonomiskt: ett konstnärligt sett kringgående
slöseri med tillgångarna. Resultatet, det
färdiga verket, lider också av en viss brist på
struktur och stil.
Det är längesen jag såg de båda tidigare
delarna av Gorkijfilmen, men jag har ett
intryck av att svagheterna i formen framträder
tydligare i sista delen, "Mina universitet". För
det första ter sig den unge Gorkijs anknytning
till de upproriska studenterna i Kasan alltför
tillfällig och stannar efter det inledande
avsnittet vid några fragmentariska utvikningar:
det blir illustrationer till hans tänkesätt och
inriktning snarare än organiska delar av hans
erfarenhet. Hans gästspel i studentlyorna
inramas av ett groteskt blomstrande elände men
saknar verklig bakgrund, han förblir en
bokhungrig, rätlinigt idealistisk främling bland
dessa bisarra bohemer och
borgerligt-aka-demiska revolutionärer. Mellanspelet bland
landstrykarna koncentreras till den berömda
episoden med lossningsarbetet på flodpråmen
då Gorkij upplevde kroppsarbetets och den
fysiska kraftkänslans extas, en art av
upplevelse som det anses riktigt att förneka bland
kapitalistländernas arbetare men som i hög grad
fått komma till heders under sovjetregimen.
Man har bara att konstatera att episoden blir
en besvikelse i filmen: den faller alldeles inför
minnet av Gorkijs beskrivning, det blir mest
ett kringhivande av säckar i regngrå scener, ett
otrivsamt skvalpande i vatten, utan rytmisk
stegring och extaskänsla. Vad skulle inte en
Eisenstein med sin utdömda formstegring och
rytmiska stilisering kunnat göra av det
avsnittet !
Kärnan i filmen är emellertid Gorkijs
upplevelser som bageriarbetare. Där har realismen
drivits upp till sann överrealism, med drag av
social karikatyr och ondskefull folksaga.
Mjö-ligheten, degigheten, skäggigheten, svettningen,
hostattackerna, arbetsraseriet, skadeglädjen:
det är film för alla sinnen. Och ändå, även
där, önskar man ett fastare grepp, en
detaljernas sammansmältning i ett mera dramatiskt
svep. Det blir för mycket småepisoder, för litet
av samlad verkan. Man väntar sig helt enkelt
mer av uppladdningen i detta oroligt jäsande
bageri, där den smällfete, berusade
bagar-mästaren vacklar omkring i bara skjortan
bland sina älskade svin. Vad som blir kvar av
mumlet bland bageriets degältande apostlar,
dessa monumentalfigurer i trasor, är slutligen
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
