Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
helt inspelats utan ateljé och ibland under
ganska svåra strapatser. Sitt stoff har den
hämtat från emigrationens glansdagar i seklets
början, och man uppskattar Anders
Henriksons försök att på detta underlag bygga ut ett
brett filmepos kring en frosthärjad
Norrlandsbygd och dess människors kamp och
umbäranden under nödårens hårda tider. Ett tilltalande
kärvt och äkta drag kännetecknar filmen, som
verkligen lyckas utvinna något ur den folkliga
miljön och inte tynges ner av alltför markanta
schablonlösningar. Melodramen ligger på lur
i några avsnitt men har dock skickligt
undvikits, och skådespelarna smälter lyckligt in
i sin omgivning, inte minst Eva Dahlbeck, som
välgörande lagt stjärndominerandet åt sidan.
Emigranternas långa vandring över fjället och
morfaderns död hör till de scener av en viss
resning, som man gärna minns. Det är synd
att tempot stundtals är en aning trögt och att
handlingen lider av en märkbar rapsodiskhet:
en del personer glöms liksom bort i strävan
efter bredd. Fotografen Bertil Palmgren är
värd en särskild eloge för sitt utomordentliga
arbete. "Flickan från fjällbyn" är inte minst
hans film. Hugo Wortzelius
Otrogen u. p. a. (Unfaithfully Yours). Manus
och regi: Preston Sturges. Fox.
Preston Sturges är en originell och
mångsidig herre, som alltid ger sina filmer en högst
personlig och omisskännlig utformning.
"Otrogen u. p. a." utgör inget undantag. Den är
Sturges från början till slut med allt vad detta
innebär av våldsam stilblandning och
chockerande kontrastverkan, av parodi, satirisk
sentimentalitet och bullrande, lätt idiotisk slapstick.
I denna film har han dessutom fått med ett för
honom nytt element, musiken, som han
behandlar med samma överlägsna nonchalans
som sina gamla käpphästar. Rossini, Wagner
och Tjajkovskij får bestå den musikaliska
bakgrunden till filmen eller rättare: Sturges
varierar ett äktenskaps- och mordmotiv i tre efter
musiken avpassade utformningar för att
slutligen i ett fjärde parti — utan musik — visa
"hur det verkligen gick till", d. v. s. lösa upp
alltsammans i slapstick och räcka ut tungan åt
publiken! Det är styvt gjort som prestation,
men även om det är överraskande och
förbryllande är det inte alltigenom roligt. Trots
stora förtjänster ger filmen en fadd eftersmak
av konstruktion utan värme, av kvickhet utan
hjärta. Men intressant är den.
Hugo Wortzelius
Red River. Regi och produktion: Howard
Hawks.
Rödskinnen och nybyggarna går aldrig ur
ens sinne, och det är omöjligt att riktigt stå
emot en Vilda Västern-film, där det skjuts,
smockas och rids ordentligt. "Red River" ger
härutinnan ens lystmäte med den granithårde
John Wayne och den mjukt släntrande,
verkligen ovanligt snygge Montgomery Clift som
värdiga kumpaner och motståndare och den
trevlige snusmumricken Walter Brennan som
ett slags Sancho Panza. Men denna film är,
trots att den omedelbart sänker sig till rena
larvet så snart ett kjoltyg skymtar på prärien,
dock något mer än en ordinär Western. Den
har stundtals en episk bredd med väldiga
anhopningar av människor och boskap på de
ändlösa vidderna, och den har en
dokumentarisk äkthet i sin skildring av det hårda
nybyggarlivet som tjusar starkt. Dess stora
moment är en boskapsdrift på tiotusen djur
utmed den s. k. Chisholm Trail från Texas till
Abilene, en färd på tusen miles som kostar
blod, svett och tårar hinkvis. Maken har inte
setts sedan den umärkta engelsk-australiensiska
filmen "The Overlanders". Georg Svensson
Brottets skörd (ThiswasaWoman). Manus:
Val Valentine (efter en pjäs av Joan
Morgan). Regi: Tim Whelan.
Excelsior Film Productions.
Den av publiken oförtjänt förbisedda
"Brottets skörd" är väl rent filmiskt inte så
betydande, men den uppvisar en genom
replikens dramatiskt skickliga komposition ytterst
fängslande människoskildring med en
psykologiskt rikt fasetterad studie i "den onda
kvinnan" i centrum för intresset. Miljön är en
engelsk medelklassfamilj, där hustrun genom
sin rent perversa maktlystnad och sin sjukliga
egocentricitet sakta men obönhörligt bryter
ned nästan hela sin omgivning under
bibehållande av en oklanderlig yta av god, förstående
och deltagande kvinna. Old Vic-aktrisen Sonia
Dresdel, som 1944 spelade rollen på teatern,
har till filmversionen hunnit bli ett med sin
kvinnodjävul och visar prov på en nästan
skrämmande inlevelse. Vad hon här med små
medel avslöjar av skrupelfrihet och ondska
har samma grymma skärpa som det demoniska
kvinnoporträtt Bette Davis en gång tecknade
i "Kvinna utan nåd", och de båda filmerna har
i sina långsamt intensifierade scenföljder, där
linan slutligen löpes helt ut, mycket
gemensamt. Hugo Wortzelius
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
