Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
En stelnad fasa,
himmelsk hägring:
du.
Det är i ytlig förkortning en schematisk bild
av något väsentligt i Diktonius’ poetiska
metod, expressionistens metod. När han i
samma strof kallat ordets gud "en ros, en
blixt, i mörka källan speglad" kan kanske
rosen sägas föregripa fortsättningens
himmelska hägring, blixten måhända den stelnade
fasan, men det är inte alldeles säkert att
skalden menat så — expressionisten byter bilder,
byter rosor snabbare än blixten. Den explosiva
prägeln, den intensiva energin har Diktonius
lyckats bevara åt sin dikt genom åren, och
inte heller i sin nya bok, som han kallat
"Annorlunda", är han mycket annorlunda.
Möjligen rasar den obändiga kraften i en
mera stillsam jäsning, ofta har den kantigt
hårda formen mist något av sin forna
brutalitet, och inte sällan får en mjukare musik ljuda
ur det starka instrumentet, men på livskänslans
intensitet kan ingen misstaga sig.
När skalden i en lovsång till en förvildad
trädgård besjunger saftig klorofyll och
sommarens hela frodighet kan ekot svara:
"spinkighet!", även hösten har sina fröjder:
"stormens mörka bas är cantus firmus i varats
bröllopssalm". Solens lyskraft, regntårarna på
rågaxen, sommarnattens dimma och höstens
prakt eller nakenhet — om allting griper
denna väldiga skaldehand, en väldig näve
tumlar om med tillvarons elementer:
Jag slår min arm om allt
vad jag har kärt:
en värld
av stort och smått —
av djur och mänskor, böcker,
hav och himlar, vetskap,
aning och musik,
och räckors skall
och kristusbarnets blöjor,
och mycket mera till
som gjort mig som jag är,
och skänkt mig skumma sår
och läpp janljuva minnen —
allt av samma sötma.
Denna allupplevelse och nästan obegränsade
expansion kan i så enorma deklarationer få
ett onyanserat drag, men Diktonius kan i
andra sammanhang så fint precisera och
motivera sin livskärlek, sina himmelskt-jordiska
böjelser att kritiken måste böja sig. Så fina
anslag som i dikten "Träd": "Visst blomman
ljuvlig är", så varsamt handlag som i
"Befrielse från allt": "barnet religion som hjärte-
näpet, sol kring skulten pappersdockor
klipper", kan inte undgå att betvinga. Den väldiga
handen har känsliga fingrar.
Förälskelsen i det jordiska, kärleken till
mullen och skogarna kan hos Diktonius ta sig
uttryck som kan locka den oerfarne att
beteckna honom som utpräglad naturalist med
själva frodigheten eller livsmångfalden som
tillfyllestgörande evangelium, men så enkelt
är det naturligtvis inte. I valet mellan lusten
att bli gud och lagen att bli mänska — för att
anknyta till ett citat ur diktsamlingen
"Stenkol" — har skalden valt att stundom vilja leka
gud men ständigt vara medveten människa.
Det oerhört fint utvecklade sinnet för det
torftiga, det frysande och hungrande i tillvaron,
i medvaron, kan ingen läsare av Diktonius
undgå att märka. Och i en dikt i den nya
samlingen, tillägnad en död, hans första hustru,
ger han också uttryck åt sin känsla för det
overkligas ojämförliga skönhet. Kanske är det
i grunden först när verklighetsupplevelsen blir
en upplevelse av något overkligt som känslan
hos Diktonius får sitt varmaste uttryck. Något
resignerat accepterande av verkligheten sådan
den är, är skalden givetvis oerhört främmande.
Om sin ofrånkomliga tro på människans
insats, på hennes plikt att omforma denna jord
och göra den "annorlunda" vittnar bland
annat den revolutionära — och självironiska —
slutdikten "Regnbågen", som formar sig till
ett självbiografiskt kompendium. Hur
angeläget det än må vara att påpeka det
komplicerade i Diktonius’ verklighetsupplevelse, kan
man naturligtvis inte undvika att betona hur
verklighetsnära hans poesi alltjämt är. Hans
dikter är mättade med realistiska detaljer,
laddade med substanser. Hur kosmopolitisk han
än blev under sin ungdoms svåra vinddrivna
år, och hur universell hans dikt i många
avseenden än är, är han ändå med starka rötter
fästad i sin provins, de "himmelrikt jordnära
mullkärt ljuva orter", som han kallar sitt "abc
och amen", och som förser honom med
ständigt nya verkligheter. Han kan också som få
vända det mest individuellt upplevda och
skildrade naturmotiv i enkelt fria symboler —
dikten "Portal" med motiv från Urajärvis
strand är ett exempel. Till pärlorna i
samlingen hör också de dikter med
barndomsmotiv, där poeten ger en konkret situation
med lakonisk kommentar, och kanske framför
allt den innehållsrika svit av minityrer som
bär rubriken "Trollkvastar" — en av dem kan
man inte motstå frestelsen att citera:
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
