Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
dansande, det är därför de aldrig blir
någonting, säger en av de vita, men Sandy vet att
det är därför att de inte får bli någonting som
de sjunger och dansar. De är svarta dansande,
fångna i en vit värld, men Sandy skall göra
sig fri och sitt folk fritt. Författaren har lagt
ner ett ljust hopp om sin ras’ framtid i den
lille negerpojken, som har ärvt sin mormors
energi, och man vill gärna tro på honom. Hans
folk har måst kasta sin pärla tillbaka i havet,
men det är ändå inte utan skratt. Hughes har
fångat några av de djupaste tonerna i dessa
öppna och vemodiga negerskratt i sin mjukt
rytmiska prosa.
Olov Jonasons översättning av "Pärlan" och
Mårten Edlunds av "Tant Hagers barn"
förefaller båda utomordentligt smidiga och
stilsäkra. Ingrid Arvidsson
MED SEXTON CYLINDRAR
John 0’Hara: Möte i Samarra. Översättning
av Mårten Edlund. Forum
1948. 11: 50.
Denna boks titel, "Möte i Samarra",
anspelar på en historia av Somerset Maugham, som
åtminstone jag letat förgäves efter i hans
böcker, men som innebär att man inte kan
undfly sitt öde. Det lönar sig inte att fly döden
i Bagdad när han stämt möte med en i Samarra.
I romanen är det emellertid knappast ens fråga
om någon flykt. Julian English, en charmfull
playboy med en bra bilagentur och en vacker
hustru, försöker inte ens komma undan det öde
som länge väntat på honom. Det kan
visserligen tyckas som om händelsekedjan först
sattes i gång när han i inledningskapitlet
slungar en whiskygrogg i ansiktet på sin
finansiär, den tråkige, hygglige Harry Reilly.
I själva verket har den emellertid satts i gång
långt tidigare. Första orsaken som läsaren får
reda på är att Julian hade den farfar han hade,
"en svag karaktär", som det heter. Hans far
har lyckats bli en järnhård disciplinmänniska,
som för kassabok och har principer, men hos
den intagande ledlöse Julian slår familjearvet
upp igen.
Som ram kring denna hårda och spännande
historia ligger en fyllig och åskådlig skildring
av tiden och miljön. Tiden är 1930, när
depressionen satt i gång, fast den just här inte märks
så mycket, och miljön är Gibbsville, en
gruvstad i Pennsylvania, ungefär lika stor som
Karlstad. Huvudhandlingen rör sig i den högre
medelklassen, på dess klubbar, bjudningar,
i dess villor och kontorsrum, men 0’Hara låter
ofta handlingen göra ett lekfullt svep åt sidan
och fånga upp en person eller en trakt, som
avvinns sina karakteristiska drag. Man kan
t. ex. ta berättelsen om Caroline Englishs
ungdom på 1920-talet, som har samma underton
av sprött ragtimeklink från en väl lagrad
grammofonskiva som Scott Fitzgeralds
noveller, fast 0’Haras musik är fränare, eller man
kan ta beskrivningen av gangstern Al Grecco,
ett nyanserat porträtt, fritt från den romantiska
retuschering, som finns hos en del av 0’Haras
enklare kolleger i den hårdkokta branschen.
"Möte i Samarra" är ju nämligen ett av de
stora, berömda numren bland hårdkokta
romaner, den nämns vid sidan av böcker som Cains
"Blindstyre" och McCoys "Marathondansen"
med största aktning av intresserade. Efter min
mening är den bättre än båda dessa böcker,
därför att den i mindre grad än de hemfaller
åt dold sentimentalitet och i högre grad
bygger på tids- och miljöfärg av stort intresse.
0’Haras skenbart oberörda ton kan inte dölja
hans intresse för Gibbsville, som han känner
så väl därför att han själv växte upp i en
likadan stad. Han har sedan skildrat den på
andra håll, bl. a. i en fin lång novell, "The
Doctor’s Son", men han har aldrig skrivit
något bättre än sin märkvärdigt fulländade
debutroman.
När det gäller att skildra människor når ju
sällan den som använder samma teknik som
0’Hara särskilt mycket längre än en kamera,
hanterad av en kvick och kunnig fotograf.
Därför faller också "Möte i Samarra" närmast
inom ingen mans land mellan dikt och god
underhållning. Boken kan emellertid med
fördel tillgripas även av den som söker det senare,
ty den utmärks framför allt av sin stora
läslighet. Omtanken om kundens bekvämlighet är
lika stor hos 0’Hara som hos tillverkaren av
de Cadillacs Julian English säljer. Man finner
hos romanen samma eleganta konturer, samma
dämpat spinnande kvalitetsmotor, med samma
resurser i fråga om kraft och fart, och för att
fasthålla vid liknelsen får man nog säga att
den svenske generalagenten Mårten Edlund i
sin monteringsverkstad åstadkommit en nästan
lika fin produkt som originalfabrikatet, med
en del påhittiga nya detaljer i inredningen,
även om man också hittar en och annan repa
i den skinande lackeringen. Åke Runnquist
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
