Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Han betonar hur Strindberg på olika sätt,
genom musikaftnar med de trogna
beethoven-vännerna, genom den sista ljusa förälskelsen
i den unga flickan Fanny Falkner och genom
litterärt författarskap och politisk och litterär
polemik lyckades förvandla sin isolering till
skapande ensamhet.
Författaren har i stort sett koncentrerat
sig på att ge biografiska uppgifter, ej någon
psykologisk tolkning av det material, som
härvidlag har mest att säga: "En blå bok".
Följden blir, att framställningen glättas ut, bilden
blir alltför tam, och man har uppriktigt sagt
mycket svårt att förstå den explosion, som var
den stora händelsen under Strindbergs sista
år, "Tal till svenska nationen". Dessa rasande
utfall stämma inte med den blide åldring,
som möter oss i Berendsohns bok. Därmed har
också arbetets väsentliga brist angivits. Detta
grepp om ämnet har blivit delvis ganska
ödesdigert. Må vara att man får många goda
sakuppgifter, men mången gång blir det alltför
mycket av steril uppräkning, i vissa fall
förlorar sig resonemanget i rentut sagt
oväsentliga detaljer. Det mesta av det som citeras
ur brev till Fanny Falkner saknar, såvitt jag
förstår, allt intresse. Episoden hade kunnat
avfärdas på halva utrymmet. Tyvärr borde
även i andra kapitel anförda brevcitat
underkastats en strängare sovring. Som det nu är,
ha många intetsägande passager slunkit med.
Sin styrka har Berendsohn i sin intima
förtrogenhet med det strindbergska brevmaterialet
och Strindbergs tyska förbindelser. Man får en
bild av Strindbergs umgänge, av hans dagliga
rutin, av hans ekonomiska förhållanden under
dessa år, av hans små fester för de få utvalda
vännerna och av hans rörande känsla för barn
och ungdom. Faran är blott, att professor
Berendsohn ser allför kärleksfullt på sitt
föremål. Man saknar dramatikern. Man känner sig
inte övertygad om att detta är hela sanningen.
Strindbergs människoskygghet, omvittnad av
hans närmaste vänner och av alla människor
som han kom i beröring med, förbigås med
tystnad. Den tyder dock på att han behövde
skydda sin ömtåliga och abnormt sårbara
individualitet mot de friktioner, som ett samliv
med andra människor alltid innebär, vilket
inte tyder på själslig hälsa.
Professor Berendsohn hävdar, att hans skiss
av huvudlinjerna i Strindbergs levnadsafton
visar, att Strindberg under senare år ej får
betraktas som en dyster, halvt sinnesrubbad
misantrop. Men en sådan bild, som författaren
avser att korrigera, existerar väl knappast,
i varje fall inte i större biografier över
Strindberg. Man har visst inte saknat förståelse för
den mer resignerade stämning, som vilar över
hans liv i Blå tornet, men man har också haft
blicken öppen för att det ej var en lugn,
storm-skyddad solnedgång.
Carl-Reinhold Smedmark
ETT DUSSIN FÖRFATTARE
Författare av i dag. Tolv essäer under
redaktion av Denys Val Baker. Översättning
av Knut Stubbendorff. KF:s
bokförlag 1948. 15:—.
Med vita vimplar mot karamellskär
bakgrund seglar, på Olle Ekseils omslag, tolv
"Författare av i dag" fram sida vid sida, så
att Joyce och Lorca fördomsfullt fördomsfritt
följs av Priestley och Sayers. Det är alltså
fråga om en brett syftande essayantologi,
skriven av tolv mycket olika essayister om tolv
mycket olika författare och (av den engelske
utgivaren) avsedd att fortsättas med en hel
serie volymer. Idén är nog inte dum och kunde
kanske med bättre resultat än Val Bakers tas
upp av någon svensk förläggare för
hemmabruk. Men svårigheterna är uppenbara och
demonstreras till fullo av föreliggande
samling.
Det är en smula barockt redan att bunta
samman diktare av alltför olika typ, med
alltför branta nivåskillnader. Det värsta är dock
att essayförfattarna befinner sig så hopplöst
i otakt med varandra, utan en skymt av
gemensam värderingsnorm eller ens likartat
karak-teriseringssätt. De båda mera ogarvade,
folkligt slitstarka skinnen i samlingen, Priestley
och Steinbeck, har råkat ut för påfallande
amatörmässiga apologeter, som smädar den
samtida kritiken och förkunnar sina mästares
storhet med högljudd tvärsäkerhet. Andra av
essayerna är å andra sidan starkt akademiskt
specialiserade och får bara med vissa formella
synpunkter.
Den äldste av de presenterade författarna,
E. M. Forster, har av den näst yngste
kritikern i sällskapet, D. S. Savage, satts på plats
med rätt hårda grepp. Det har blivit en studie
i ett författarskaps utslocknande. Forsters
egentliga bana som romanskribent tog slut
redan 1910, medan han ännu var ung, och
orsaken vill Savage finna i hans liberala
kompromissinställning, som kommit honom att för-
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
