Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tikern som kallar naturen för Gud och drivs
till en sammansmältning med alltet i mytisk stil.
Dorothy Sayers befinner sig längst ut i
periferin av denna brokiga författarkrets. Hon
borde ha varit den trettonde vid bordet eller
kanske hellre inte blivit inbjuden alls. Den
som skriver om henne är, stilenligt nog, en
katolsk präst, Paul Foster. Han har funnit
att Sayers ständigt författat sina
deckarroma-ner med ena handen på bibeln, bekymrande
sig framför allt om sanningen som måste
komma i dagen. I detektiven Peter Wimsey
har hon skapat den ideale gentlemannen, en
begåvad kvinnas något osannolika
dagdrömsgestalt. Efter 1937 har Sayers svikit
deckar-genren för att predika kristen moral mera
direkt i traktat- och skådespelsform. Med sitt
sinne för publikförförelse ("ge dem pulvret
i en sked sylt") beklagar pater Foster denna
övergång till en såväl mindre effektiv som
mindre lukrativ art av skriftställeri. Tydligen
har hon dock i Kristi lidandeshistoria
igenkänt en av alla tiders största kriminalromaner
och gjort sitt bästa att popularisera den i ett
dussin radiospel under titeln "The Man Born
to be King".
Svenska essayister har ingen anledning att
känna sig nedtryckta av denna bok:
genomsnittsnivån överträffar ingalunda vad som
brukar skrivas här hemma. Översättaren
förråder ibland en viss vilsekommenhet inför de
behandlade ämnena, och hans påpassliga noter
är inte alltigenom korrekta.
Artur Lundkvist
OSCARISKT
KRIMINALDRAMA
Yngve Lyttkens: Dramat på Broxvik.
Bonniers 1948. 11: 75.
Advokaten Yngve Lyttkens har nu åter
kommit med en bok om en uppmärksammad
process och därmed fortsatt den linje som han
började 1946 med en skildring och analys av
de kända giftmorden i Silbodal. Den nya boken
behandlar en av de mest uppseendeväckande
rättegångar som ägt rum i vårt land under de
senaste hundra åren, historien om hur Helga
Fägersköld beskyllde sin forna värdinna och
blivande svärmor, fru Taube von Block, att ha
förgiftat sin 1895 avlidne man, hur
anklagelserna genom en (sedermera återtagen)
bekännelse kom att vändas mot henne själv, och
hur båda kvinnorna slutligen frikändes, Helga
dock i brist på bevis, hon ansågs som det stod
i utslaget "ehuruväl besvärande omständigheter
mot henne förekommit dock ej kunna emot
sitt nekande fällas till ansvar".
Lyttkens har gått metodiskt till väga; han
börjar med att skildra gamla
fideikommissstrider kring Broxvik, livet på godset, de rent
yttre omständigheterna kring kammarherrens
död och upptakten till rättegången. Sedan har
han dag för dag följt denna med stöd av
domböcker och tidningsreportage och så fått fram
en i stort sett osmyckad bild av vittnesmål och
replikskiften inför domaren. Han har på detta
sätt skrivit en mycket fängslande bok, som
man inte släpper förrän den är utläst.
Under hela rättegången var landet i uppror.
Man bildade tre partier, det taubeska, det
fägersköldska och det som trodde att
kammarherren dött en helt naturlig död utan att ha
fått något gift alls. Ryktet gick och tidningarna
engagerade sig våldsamt, sände ut rapportörer,
som snokade genom Broxvik, intervjuade släkt
och befolkning och på så sätt sökte befästa
den uppfattning som tidningen gjort till sin.
Lyttkens har satt in rättegången i dess sociala
och kulturella sammanhang och belyser
skrämmande tidens bigotteri och klassklyvning och
den naturliga auktoritet vissa personer ansågs
ha bara på grund av sitt namn och sin
ställning. Detta är nog bokens största tillgång,
men det skulle ha framstått ännu bjärtare
om Lyttkens inte hade lockats att i de rent
refererande partierna fälla omdömen om
argument och yttranden. När han talar om
"ynklig" motivering och "kostlig" förklaring visar
han naturligtvis bara att han hade sin
uppfattning klar när han började själva
skrivandet av boken, men han hade nog fängslat
läsaren ännu mer om han bara dag för dag
hade fört honom fram mot slutet med absolut
ren objektivitet.
Man kan fortsätta med många invändningar
(varför har han t. ex. inte avslutat skildringen
av det ärekränkningsmål fru Taube väckte mot
Helga Fägersköld), men det är fel att plocka
på språket och detaljerna, när hans bok har
så många förtjänster. Lyttkens har inte fallit
för frestelsen att dramatisera verkligheten, han
har i stället ganska sakligt lagt dramat i
verkligheten naket för läsaren. Hans idé, som han
enligt egen uppgift tänker fortsätta, är inte
ny (Eliel Löfgren och Hemming-Sj Öberg har
t. ex. skrivit liknande studier), men genom att
inte låta det stanna vid en bok har han gjort
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
