Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Arturo Barea: Spanska realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSKA REALISTER
styrandes strutspolitik, den katastrofala
finansiella situationen, de traditionella
storhetsidéernas ihålighet, misskötseln av landets rika
naturtillgångar, slöseriet med människor och
material, bristen på modern utrustning. Hos
alla som inte sjönk ned i letargi och bitterhet
kom det de intellektuella krafterna att inriktas
på de underliggande orsakerna — och deras
avhjälpande. De unga männen inom denna
generation hade att bekämpa den chock de vid
övergången till vuxen ålder hade utsatts för
i vetskap om att denna chock var gemensam
för alla deras landsmän. För författarna ibland
dem kom detta att i ett kvarts sekel bli den
förnämsta drivfjädern för deras författarskap.
Endast en av ledarna för 1898 års
generation var romanförfattare, nämligen Pio Baro ja.
Hans oändliga rad romaner dominerade hela
perioden från 1898 till 1930-talet redan genom
sitt antal och genom sin konsekvent politiska
färgning. Med sin begränsning var de de enda
obarmhärtigt realistiska romaner som skrevs
i Spanien under denna tid.
Om man frågar en spanjor, som har någon
aning om sitt lands litteratur, efter moderna
realistiska författare, säger han utan att sväva
på målet: "Vi har ju Pio Baro ja." Sedan
funderar han nog ett slag, nämner två eller tre
namn men förkastar dem, antingen därför att
författarna inte är verkligt betydande eller
därför att deras romaner inskränker sig till
erotisk realism. Om man hjälper honom på
traven genom att säga att man är intresserad
av realistiska romaner med social eller politisk
anstrykning, är det möjligt att han kommer
fram med namnet Ramon J. Sender. Sender
började publicera romaner i slutet av
20-talet; Baroja var författare redan 1898 och
skriver fortfarande och ger ut böcker fastän
i Falangens Spanien. Detta faktum antyder
räckvidden — fast naturligtvis inte djupet och
kvaliteten — hos Barojas författarskap.
Pio Baroja är bask, vilket är av betydelse
om man vill förstå hans inställning till det
spanska samhället. De baskiska provinserna är
en landsända i Spanien där modern industri
möter en prefeodal, patriarkalisk
bondedemokrati. Båda stod, och står fortfarande, i
opposition mot den centrala byråkratin med säte
i Madrid och likaså mot de gamla härskande
klasserna. Som pojke i San Sebastian
bevittnade Baroja de sista striderna i samband
med carlistupproren. För att citera essayisten
Ramon Gomez de la Serna:
Som barn blev han vittne till beskjutningen av
rarlisterna och råkade en gång få se en stackars såte
klädd i en kaftan bemålad med eldslågor på väg till
galgen, omgiven av präster och flagellanter. Dessa
båda upplevelser satte honom i harnesk mot
samhället för livet.
Avogt stämd, butter, nästan tölpaktig, med
skarp blick för allt som blivit snedvridet av
det samhälle han hade lärt sig hata och med
ett bestående förakt för den spanska kyrkans
skändligheter (den arme syndarens sista
klädnad och flagellanterna åtföljda av mässande
präster!) kom han till Madrid, där han
konfronterades med tidens frågor. 1898 års
nederlag. Kampen för ett nytt Spanien. Det första
föreföll den unge författaren självfallet, det
andra utopiskt. Han skrev sina romaner om
livet i det samhälle han hyste agg till, även
om han inte ansåg det mödan lönt att
bekämpa det.
Dessa Pio Baro jas romaner var i fråga om
sin stil och sitt grepp på ämnet någonting nytt
för Spanien. De hade inte alls det moraliska
syftet hos Galdös’ böcker. Deras hjältar var
ensamma rebeller, fantaster, socialt
missanpassade, utstötta. Han följde dem genom en
labyrint av slumpartade upplevelser, han noterade
deras resonemang, deras lektyr, deras
måltider, deras flyktiga ordbyten. Alltsammans
skildrades med skärpa, i kantig, medvetet
oskön stil och korta, kärva meningar, med
omfattande kunskap om besynnerliga
mänskliga beteenden men utan något försök att
tränga under ytan. I Barojas böcker råkar
saker och ting inträffa på ett visst sätt, men
de är aldrig oundvikliga, de har ingen mening,
inte ens det meningslösas tragiska mening.
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
