Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Arturo Barea: Spanska realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTURO B ARE A
fall. Valle-Inclån hade aldrig tillhört något
politiskt parti eller någon politisk grupp. Han
hade alltid varit en ensam rebell, och under
största delen av sitt liv hade han bekant sig
till de "traditionella" värdena, till den
besegrade carliströrelsens antiborgerliga och
anti-plebejiska ideal. Nu inrangerade han sig bland
de intellektuella som ville att en demokratisk
republik skulle upprättas i Spanien, därför att
de i denna statsform såg enda hoppet om
befrielse från de härskande klassernas sterila,
destruktiva obskurantism. Valle-Inclån var
alltför stridbar för att inte vilja anfalla monarkin
direkt.
I hela sitt författarskap hade han använt
drottning Isabella II: s — farmor till Alfons XIII —
regeringstid som bakgrund och inramning
åt sin favoritgestalt, markisen av Bradomin,
hjälte i en rad praktfulla kärlekshistorier.
Bradomincykeln hade varit allt annat än
politisk, men genom dess halvbarocka och
halvromantiska episoder löpte dock omärkligt en
politisk tråd, kampen mellan den gamla
carlist-aristokratin och drottningens vulgära
grannlåtshov. Fastän carliströrelsen rent politiskt
eftersträvade antiliberalism, envälde och
världslig makt åt det katolska prästerskapet,
representerade dess motståndare ingalunda
tankefrihet eller socialt framåtskridande utan
snarare falsk parlamentarism och nyrikedom.
Valle-Inclån, "hidalgon", hatade den speciella
atmosfär som utmärkte Isabellaperioden och
dess arvtagare i det spanska samhället på hans
egen tid. Han hade gjort sin konst till en
protest emot dem. När han nu ville avslöja
Alfons XIII:s svaga och korrumperade
monarki, återgick han till sin gamla modell av
en korrumperad monarki. När han skildrade
Isabella II: s bigotta, utsvävande hov, hade
varje vändning i historien, varje porträtt av
en aristokratisk odåga eller en politisk general
ett dubbelt liv, i det förflutna och i nuet.
Skulle det behövas något bevis för att de
sociala element som tillsammans bildar den
spanska högern hade blivit petrifierade, levde
kvar i en existens på sidan om landets sociala
utveckling, kunde denna roman tillhandahålla
det. Isabellas hov, som levandegjordes med
hänsynslös, grym realism och ett språk som
överträffar pikareskromanernas, är ett porträtt
i kostym av Alfons XIII:s. De aristokratiska
unga societetslejon som Valle-Inclån skildrade
i 1850- och 1860-talskostym på kaffehus, på
andalusiska herresäten och i spritdränkta
äventyr var avbilder av aristokratiska odågor på
20-talet, porträtt av unga gentlemän i
falangisternas blåa skjortor sådana vi har lärt känna
dem under 30- och 40-talen. De skräniga,
ärelystna och supiga generaler som satte i gång
den ena misslyckade militärrevolten efter den
andra under Isabella II: s regering för att söka
vinna politisk makt var porträtt av de
generaler som försökte lirka ut den spanska
monarkin ur de nederlag dit de hade lett den under
20-talet, och de är också porträtt av de
generaler som drog in Spanien i inbördeskrigets
blodbad och kom världen att skratta åt vad
de hävde ur sig framför mikrofonen.
Denna historiska roman utger sig inte för
att vara konventionell realism. Den är
avsiktligt extravagant i fråga om språket. Den är en
storartad karikatyr på det förflutna. Men den
har samma effekt som en realistisk bild av den
samtid för vilken den skrevs, därför att den
tycks blottlägga dess inre struktur. Den blev,
när den kom ut, det spanska bourbonväldets
litterära nådestöt. Men den utgjorde slutet på
en högst individuell konstnärs litterära bana,
inte början på en ny fas i den realistiska
romanens utveckling. Valle-Inclån själv var den
ende som skulle ha förmått driva sina
experiment vidare inom den nya uttrycksformen.
Andra författare måste söka sig fram till en
ny realistisk form, som var mäktig att
frigöra tankar och känslor på samma sätt som
"EI Ruedo Ibérico" i en stund av stark
politisk spänning hade gjort.
Efter en långvarig sjukdom dog Valle-Inclån
strax före inbördeskriget, vars iscensättare
skulle kunna betraktas som kusliga
avspeglingar av hans realistiska mardrömmar. De
sociala strömningar som utgjorde inbördes-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
