Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Dagmar Edqvist: Förbjudet temperament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGMAR EDQVIST
Men då är jag ju på rätt tåg, tänkte damen
glad och kontrollerade med sin biljett. Ja, det
stämde.
Mindre ängslig fortsatte hon sökandet efter
sina vänner, eller åtminstone efter en plats, ty
hon började bli mycket trött.
I nästa kupé satt en samling unga män och
kvinnor. De unga männen kastade kniv. De
unga kvinnorna betraktade dem med
drunknade rådjursögon och smög sig trånande intill
dem, när de kunde och kom åt för
knivkastningen. En man som tydligen irriterades av
att bli hindrad i sin viktiga sysselsättning tog
sin kvinna och dängde henne i väggen så att
det small. De andra rörde inte en min.
Nej men, sade damen i den korallröda
scarfen, nej men hör nu . ..
Drunknade rådjursögon och knivkastarögon
vändes mot henne, tittade ut henne. På detta
tåg log ingen mer än hon. Det kom leendet att
stelna och bli till en mask, en illasittande mask,
ett opassande och löjligt föremål som det
gällde att stryka av sig och gömma djupast
i kappsäcken, där ingen kunde se det.
Kvinnan som slagits i väggen lindade
armarna om halsen på sin plågoande.
Här kunde damen inte stanna. Men hon kom
inte vidare, ty det fanns ingen förbindelse
över till nästa vagn.
Hon återvände till kupén med pokerspelarna,
där man genom glasväggen kunde se de
glyce-ringråtande begravningsgästerna.
De ser inte så farliga ut som j ag tyckte först,
tänkte damen för att intala sig mod. För resten
kan man alltid titta på landskapet.
Men antingen hade det hastigt mörknat eller
också körde tåget genom en lång tunnel, ty
utanför var allting svart.
Då hördes en röst från en osynlig högtalare:
Passa på! Nu kommer Utsikten.
Utsikten, när det är mörkt? tänkte damen
förbryllad.
Det knäppte till, och gardinerna började
rasslande gå upp. Det som hon tagit för en
tunnel visade sig vara mörkläggningsgardiner.
Samtidigt tog varje resande — utom hon —
skyndsamt men med avmätta rörelser fram en
svart lapp och band den för ena ögat.
Damen blev så överraskad av den märkliga
sjörövareffekten att hon drog på mun.
UTSIKTEN! ljöd det som en tung suck
från samtliga resande, och de försjönk i den
med sin konstgjorda enögdhet.
Därefter knäppte det åter till ocn gardinerna
åkte ner med en smäll.
Med samma avmätta rörelser som nyss
avtog de resande de svarta lapparna, varefter de
förebrående vände det åter fulltaliga batteriet
av ögon mot damen.
Hon skrattade åt UTSIKTEN, gick det
som ett sus genom kupén.
O nej, sade damen och blev lika röd som
sin halsduk, o nej då . ..
Men det var inte gott att förklara att hon
inte ens hunnit se utsikten därför att hon varit
så fascinerad av sina medresenärers
egendomliga beteende — och till på köpet råkat skratta
åt dem ...
Det där är en rutinerad en, gick suset genom
kupén.
Damen gick ut och stod i korridoren.
Äntligen kom konduktören.
Vad är det som klapprar? frågade han
strängt.
Här är mycket kallt, sade damen som ursäkt
för att hon hackade tänder.
Kallt? Här? sade konduktören personligt
förolämpad och ryckte i ett handtag så att en
stråle skållhet ånga strömmade ut.
Damen ryggade tillbaka, och han släppte
handtaget.
Valet är fritt, sade han. Damen får
bestämma sig om det ska vara varmt eller kallt.
Antingen eller.
Skållad eller ihjälfrusen — vilken glädje har
inte människan av sin fria vilja, tänkte damen.
Förlåt mig, sade hon ängsligt, men jag har
väl inte kommit på fel tåg?
Tåget är rätt, men damen är fel, sade
konduktören.
Men jag har biljett, dristade sig damen att
invända och visade den.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
