Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Vilken vitalitet, vilken frodig humor! Något
sådant har vi inte i detta landet. Ensemblen
runtom var dess blekare. Långa och magra
Birgit Cullberg-dansörer fyllde ut, på längden.
Men föreställningen förtjänar ses för Aabels
skull och något litet för Holbergs. Det finns
d.e som sitter så andäktiga vid baronens tal
i "Jeppe på Berget" om "vådan av att bringa
ringa folk stor ära", att de finner det vara
helgerån om någon fattar det talet cum granö
salis. Få se om de inte har något att lära ur
Henriks monologer i "Maskerad", rörande
Holbergs inställning till den s. k. tjänande
klassen.
Det där var en revy över komedierna. Den
icke-strindbergska tragedin representeras av
en enda föreställning, men ett lejon, Garcia
Lorcas "Yerma", som den 20 januari hade sin
skandinaviska urpremiär i Malmö, på Intima
scenen, i Martin Ahlboms scenbilder och
Bengt Ekerots regi. "Yerma" betyder den öde,
den sterila, ett adjektiv som används om
ofruktbara marker och förvissnade grässlätter.
Så heter den unga kvinnan, som är styckets
huvudperson, och vars tragedi det är att hon
inte får något barn. Hon spelades vackert, men
kanske med väl blommande ofördärvad
kvinnlighet, av Eva Stiberg. De båda männen på
ömse sidor om henne, den i den äkta
sinnevärlden och den i hennes lönnliga tankar,
spelades återhållet och fint av Carl-Hugo
Calan-der och Erik Strandmark. Överhuvud var det
en mycket vacker och suggestiv föreställning,
där den heta och sinnliga lyriken hos Garcia
Lorca kom mycket väl till sin rätt.
Föreställningen och pjäsen som sådan vore värd ett
långt utförligare omnämnande. Men tiden är
framskriden och utrymmet ansträngt, och jag
skall därför be att få låta det anstå till
nästkommande krönika, då pjäsen mänskligt att
döma bör ha nått också Stockholm.
FILMRECENSIONER
Pärlan (La Perla). Manus: John Steinbeck.
Regi: Emilio Fernandez. R. K. O. Radio.
Ormgropen (The Snake Pit). Manus: Frank
Partos & Millem Brand. Regi: Anatole
Litvak. Fox.
John Steinbeck har själv varit med om att
bearbeta sin mexikanska berättelse PÄRLAN för
filmbruk. I övrigt tycks mexikanska krafter
med bjässen Fernandez i spetsen ha svarat
för inspelningen. Berättelsen är från början
en sådan perfekt sak att omstuvningarna inte
kan te sig annat än onödiga och lätt
banaliserande. Pärlfiskarens krogäventyr utgör dock
ett undantag och hör till det bästa i filmen,
men fyrverkerifesten är alldeles för påkostad
och väldresserat elegant för denna fattiga
fiskarbefolkning, liksom människojakten genom
träsket verkar för mycket äventyrsraffel (från
"Maria Candelaria" erinrar man sig Fernandez’
dramatiska förkärlek för träsk). I det hela har
filmen både sin styrka och sin svaghet i den
dekorativa ytan, i sin ofta storslagna
bildverkan, under det människostudiet aldrig
riktigt fördjupas. Fernandez och hans fotograf
visar den typiskt mexikanska, konstnärliga
synförmågan: de vet att steg för steg utfylla
en öde havstavla med statiska kvinnogrupper
till ett slags levande monument över begreppet
väntan eller att sätta in människonia som
kravlande detaljer i flyktens ändlösa
perspektiv. Men personerna i förloppet blir mest till
plastiska gestalter, verkningsfulla i sin stolta,
vitdraperade hållning, liksom skapade för att
avteckna sig mot horisonter. Det flyende paret
hålls, kanske avsiktligt, övervägande på det
anonymt opersonliga planet: primitiva
naturädlingar som stiliserats in i en allmänliggj ord
folksaga. De båda människorna med sitt
kvidande barn rör sig mellan två makter: den
hänsynslösa utsugarklassen, demonisk i sin
glupskhet, och den egna magiska
naturbundenheten, som låter havet kräva pärlan tillbaka
med ödets obeveklighet. Hos mannen är den
upproriska självhävdelsen starkare än hos
kvinnan: mitt i deras samhörighet utspelas en
inbördes kamp där han tvingar henne åt sitt
håll, blott för att slutligen ge upp och resignera
som hon, varvid rämnan i gemenskapen sluter
sig samtidigt som havet med ett rytande
återtar sin pärla. Pedro Armendariz, Mexikos
särpräglade filmhjälte, har denna gång dämpat
ner sig till en nästan klassisk behärskning, en
ättling av elementära men likväl
pyramidbyggande och gudaskulpterande indiankulturer.
I hans konstnärligt slipade ansikte tycker man
4 BLM 1949 II
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
