Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
gör det nog ett strå vassare, men det har
skrapats en smula för djupt på förgyllningen,
och Capra övertygar, sin vana trogen, mera
i teckningen av de onda än av de goda. Kanske
ligger det något typiskt amerikanskt i denna
naiva människosyn utan mellannyanser liksom
i de tvära kasten mellan ett slags hårdhet och
en väl starkt understruken sentimentalitet.
Capra är rolig som smått cynisk avslöjare men
ganska odräglig, när han i filmens typiska
slutscen breder på med tårdränkthet av
garanterat märke. Det lätt jolmiga helhetsintrycket
förstärks onekligen av Spencer Tracy i
presidentkandidatens roll. Den är som
skräddarsydd för hans lite truligt klumpedumpiga
godhet och människovänlighet. En välgörande
kontrast är den utmärkta Katharine Hepburn
som hans maka och korrigerande faktor,
och ett par nattliga scener mellan dem på
hotellrummet har den rätta äktmänskliga
avvägningen. Politikerräven (Adolphe Menjou)
och den krassa, benhårda tidningsägarinnan
(Angela Lansbury) är intressanta men väl
ensidiga typer, och betydligt mer levande är
då rollerna i periferin. En hel rad av Capras
favoritskådespelare har fått på sin lott dessa
biroller, ofta endast en gest, ett minspel eller
en liten avrundad situation men ändå mycket
bidragande till att ramen på tavlan blir
vackrare än tavlan själv. Hugo Woktzelius
De fördömdas skepp, Alarm på Atlanten (Les
Maudits). Manus: René Clement och Jacques
Rémy (efter ett scenario av Jacques
Com-paneez och Victor Alexandrov). Dialog:
Henri Jeanson. Regi: René Clement.
Produktion: Spéva-Film.
Den unge fransmannen René Clement
skaffade sig ett gott rykte som filmskapare med
filmen om de franska järnvägsmännens
motståndsrörelse, "Klar signal". Även i sin senaste
f-ilm, "De fördömdas skepp", tar han ett stoff
ur nuet och utformar det på ett sätt som
imponerar genom sin bildmässighet och sin
obönhörliga konsekvens — bakom den lite
vilseledande titeln döljer sig en av de bästa
franska filmer man sett under det senaste året.
De fördömda är en samling nazister och
kol-laboratörer på flykt till Sydamerika ombord
på en ubåt. Handlingen, som förlagts till
krigets slutskede, utspelas till största delen i det
trånga ubåtsutrymmet, där allt som händer
mer eller mindre blir en gemensam sak och de
olika människorna kläds av i all sin ynkedom,
allteftersom deras öden länkas samman genom
milj ön.
Kameran glider som en aldrig vilande
objektiv iakttagare genom ubåtens innandömen, den
i all sin destruktivism fascinerande dramatiken
uppstår ur själva rummets enhet — nästan en
symbol av det nazibehärskade Europa — och
denna samling desperados, vilka i blint raseri
slutligen förgör varandra, sedan disciplinen
förlorat sin makt och verkligheten smulat
sönder de granna fraserna, illustrerar på ett
målande sätt den förruttnelseprocess, som ledde
till de nazistiska ideologiernas bankrutt. Det
är därför betydligt mera adekvat att beteckna
"De fördömdas skepp" som en idéfilm än som
en raffelfilm, även om givetvis
händelseförloppet är rikt på rafflande ingredienser.
Filmens verkliga betydelse och dess kvalitet ligger
dock på ett mera intellektuellt plan.
Typgalleriet är utmärkt sammansatt och till
största delen bestående av okända
skådespelare. Man minns länge deras bittra, ängsliga
ansikten, där misstänksamheten till sist slår ut
i öppet hat, och filmen innehåller scener av en
frän symbolik, som etsar sig fast i medvetandet.
Det räcker med att dra fram scenen då en
man piskas innanför kabyssen, där de övriga
sitter samlade. Vad man ser är en av de ätande,
som med en gaffel randar moset på sin tallrik,
vad man hör är piskans obarmhärtiga vinande!
Det finns andra liknande saker, hemska och
nästan kvävande i sin destruktivism, men lika
överlägset visuellt utformade. Ett parti man
inte heller glömmer är ubåtens sänkande av
ett av de egna transportfartygen, fyllt av
jublande tyskar, som nyss fått veta att kriget är
slut. Grymmare kan man knappast visa
nazismens rätta ansikte än genom de scenföljder,
där den kadaverdisciplinerade gestapomannen
låter ubåtens kulsprutor spela över de
torpederade landsmännen, som simmar runt bland
vrakspillrorna. Det ligger något av
ragnaröksstämning över detta komplex liksom över
filmen som helhet, men den är mästerligt
gjord och förtjänar att uppmärksammas av
en fordrande publik, som söker filmer med
mening och konstnärlig mogenhet.
Hugo Wortzelius
140,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
