Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
För en recensent, som har blivit kallad
traditionalist, bli de, när de på detta sätt uppträda
som en liten svit, dels en maning till
självprövning, dels en frestelse till ganska
vidlyftiga funderingar. — Varför drages människan
mot det förflutna, varför tycker hon om att
syssla med sådant som inte längre finns kvar
som aktuell realitet? Vetenskapsmannen — ja,
han är ett fall för sig. Genom att preparera
delar av livets lik, genom att skära tunna
skivor ur den stelnade tiden, genom att färga
in nerver och muskeltrådar, söker han
realisera det som är all vetenskaps ödmjuka mål,
att fånga en liten bråkdel av livets hemlighet.
Men vi andra? Är det bara den i vissa
snörpiga kretsar allmänt spridda uppfattningen, att
det är mera respektabelt att vara död än att
vara levande, som spökar. Och att ju mera
död man kan verka redan här i livet desto
mera aktningsvärd blir man. Eller är det den
så att säga upp och nedvända vampyrismen
hos människor, som aldrig ha fått något eget
liv och som i sin personlighetslöshets nöd
plundra gravarna och suga till sig känslor,
händelser och öden, som ha tillhört de döda.
Eller är det den svaga och rädda människans
önskan att fly undan det som hon kallar tidens
jäkt och oro (vilket med all sannolikhet inte
är ett smul jäktigare än förflutna tiders) och
skapa sig en trivsam museal tillflykt i "det
förgångnas ro" (vilken med lika stor sannolikhet
o. s. v. — ty sin ro och sin oro bär människan
inom sig). Drömland, skymningsland, lek med
bilder och självskapade idoler, en
esteticismens flykt in i staden "det förflutna", där
varken människor eller händelser kan väcka
fruktan, och där ingenting heller ställer krav
på den pinsamma och genanta känsla, som
kallas medlidande — är det detta?
I Albert Eklunds "Kring en gård" finns
onekligen en mycket stor portion av estetisk
tids- och världsfrånvändhet. Författaren är
stadsmänniskan, som efter slutat arbetsliv har
flyttat på landet och som inom en gammal
smålandsgårds fasta timmerväggar har skapat
sig ett litet paradis av trivsamhet och av
utsökta estetiska effekter. Boken är fylld av en
förnäm och tidlös gourmandise. När
ytterdörren slås upp i en regnig och stormig kväll
så står tebordet dukat i ljus och värme, radion
spelar Mozart och Beethoven, man läser stor
dramatik framför brasan. Och då den tiden
kommer äter man ungand med nypotatis och
dricker bourgogne till. Och utanför
timmerväggarna breda sig andra esteticismens marker
i ostörd frid. Hägern fiskar i åmynningen,
gammelräven går genom trädgården, och
människorna äro snälla, eller de äro åtminstone
präktiga och ha lärt sig att veta hut. Albert
Eklunds människouppfattning är i denna bok
så romantisk att den skulle ha varit
skrämmande, om inte mitt i dess bonhomie funnits
glimtar av verklig godhj ärtenhet.
Albert Eklund är esteten och finsmakaren,
Andreas Lindblom förenar i boken om lille
Jonathan en vetenskapsmans hjärna med en
konstnärs handlag samt med en pietetsfull men
ingalunda sentimental kärlek till alla de
människor och ting, som på 1890-talet omgåvo
lille Jonathans barndom i en liten östgötsk
prästgård. Boken är ett stycke fin
barnpsykologi. Och den är också ett stycke osminkad
kulturhistoria från väckelserörelsernas och
från självhushållens tid, då "Guds och prästens
nyttigheter" blandades med varandra i ännu
högre grad än de göra nu. Det doftar blommor
och god mat i denna bok. Men Andreas
Lindblom döljer ingalunda de dofter av snusspott
i kyrkan och av kommod i sovrummen, som
tycks ha varit en lika oundviklig ingrediens
i tidens idyll. Och lika litet döljer han
mormodern, som mitt i all den överflödande
kristliga kärleken år för år sitter slagen av den
psykiska skörbjugg, som enligt vad som
för-ljudes från auktoritativt håll har sin rot och
orsak bl. a. i en bristande tillförsel av den
viktiga vitaminen Kärlek.
Är Albert Eklund estet, Andreas Lindblom
historiker och psykolog, så är Ernst Norlind
predikant. De sagor, som vindflöjeln på
Borgeby har berättat för honom äro små fina
kulturhistoriska bilder, som var och en ger en glimt
av ett skede i borgens och världens historia.
Men de äro också exempelpredikningar, som
lära människorna vad som är av värde och
vad som inte är det. Fru Ingebjarg med det
vilda sinnet har systrar ännu i dag, även om
de inte idka regelrätt röveri längs Sundets
kuster. Junker Börjes pilgrimsfärd är "en
kristens resa" sådan som vem som helst kan
komma att göra den, från självförtroende, tro
på goda gärningar och på förmåga att
uppfylla pliktbuden, genom tvivel, dödslängtan
och övergivenhet, fram till ödmjukhet,
ford-ringslöshet och tro inte på egen kraft utan på
Guds. Och Gustaf von Welthuusen, som av
feghet låter sig förmås att avstå från sitt
verkliga liv och som sedan dess lever ett skenliv,
146,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
