Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
land. Människorna är olika och böckerna är
olika, men den nordiska vårens frusna längtan
och hårda hunger är det väsentliga både hos
den danska proletärflickan, den norske
hird-pojken och det lantliga svenska paret. Böckerna
är slumpvis hopförda, varför man inte bör
dra några generella slutsatser av det tillfälliga
faktum att den danska romanen har den finaste
och skarpaste psykologin, den norska det
starkaste konstnärliga greppet och den djärvaste
problemställningen medan den svenska
återger spröda stämningar i konstlösa
vardagsbilder.
Tove Ditlevsen har redan med flera böcker
inringat sitt område och vunnit sin position.
Hon är den moderna unga danska litteraturens
skarpögda, ömma och hetsiga skildrare av
snedvridna barnaöden. I "Barndomens gata"
visar hon hur en liten flicka från ett
proletärkvarter i Köpenhamn formas av kärlekslöshet
och en olycklig miljö. Gatan där Ester
Sörensen växer upp går tvärsigenom boken — ett
stråk av dess dofter, ett minne av dess trista
brutalitet slår upp i varje kapitel av Ester
Sörensens unga liv. Hon längtar fram mot
ljuset "som de bleka, förvuxna stjälkar som
kryper längs jorden", men hon kan aldrig bli
fri från gatan och dess utstrålning av smuts
och hunger, av hektisk råhet och resignerad
förruttnelse. Ester är en späd Alberte, ensam
och skygg och svulten på ömhet, och hon
förstår ingenting av sig själv och sitt öde. Hennes
öde är vardagligt utan dramatisk tragik, bara
fyllt av skräck och osäkerhet och känslan av
att vara illa klädd, utpekad, ful och illa
omtyckt. Hon växer upp, får plats och flyttar
bort från gatan, men hon blir inte fri från den,
kan inte "komma över allt det där", som
hennes själsfine hjärtevän hoppas. Den korta
kärlekssagan, född av slump och hunger, tar
också snart slut. I trots mot hans själsfinhet
drivs Ester till att plåga honom och sig själv
genom att göra det oförlåtliga, vara honom
otrogen i ren desperation.
Tove Ditlevsens nyanserade psykologi
triumferar här särskilt i skildringen av Esters korta
och fattiga kärlekshistorier, de svindlande
drömmarna och den torftiga verkligheten,
ivern och besvikelsen, vågorna av lust och
äckel inom henne. Längtan efter trygghet och
ömhet blir en storm som sköljer bort allt annat,
och boken slutar med det första svåra
skeppsbrottet. Ester driver i land och försöker finna
sig själv, upptäcker att hon måste ha en kärna,
"en brodd i sig varur man kan växa och ut-
veckla sig", inte bara försvinna i andra och
låta andra sätta sina spår i sig. Gatan är
hennes kärna, det oföränderliga som hon måste
erkänna. Hon har en bror som liksom Jakob
i "Alberte och Jakob" lyckas övervinna sin
miljö. Carl Sörensen blir en berömd
proletärförfattare som överger hemmet vid gatan och
sin lilla syster. Kanske identifierar sig Tove
Ditlevsen med honom —- hon gör Ester till sin
egen lilla syster i skuggan och skriver om
henne med en fin ömhet mitt i den mörka
skärpan.
Tekniken i Odd Bang-Hansens roman
"Ringen kring brunnen" är inte ny, men den
utnyttjas med stor skicklighet. En ung
hird-pojke, Stein Tuft, blir funnen mördad, och
bilden av honom växer fram genom fragment
från tio olika personer som stått honom mer
eller mindre nära. Till slut har man honom
ganska klar för sig, inåtvänd, ensam,
mörkrädd, sängvätare, skilsmässobarn, en
kärlekshungrig pojke som aldrig fick vara med, som
skvallrade och sjåpade sig och hunsades av
barn och vuxna tills han klamrade sig fast vid
nazismen i ett desperat hopp om självhävdelse.
Det förefaller vederhäftigt om också inte
särskilt originellt, men boken har mar att ge
än en fyndig pusselteknik. De tio personerna
kring Stein Tufts öde ger inte bara var sin
bit av hans porträtt, de ger också omedvetet
förklaringen till varför han blivit sådan och
visar läsaren med hemsk klarhet sin andel
i hans öde, i brottet mot honom som slutade
med att han mördades och vräktes i sjön. Det
räcker inte med att säga om Stein Tuft att han
var nervös och hade en olycklig barndom och
alltid var en omöjlig stackare. Det fanns andra
stackare med olycklig barndom som fick andra
öden. Men Stein Tuft dömdes av sina
medmänniskor till att hittas mördad med
hird-märket på armen. Detta motiv ligger
undertryckt och dolt i boken, liksom de flesta av
dess människor är omedvetna om sin skuld,
men det bryter fram i bokens sista kapitel, där
spänningen blottläggs i Sam Simonsens
frätande uppgörelse med sig själv. En ohygglig
händelsekedja har gjort honom till Tufts ende
vän och samtidigt hans mördare. Straffets
svärd susar över Sam Simonsen — nu skall
han få svara för vad han inte gjorde. Han
lämnade en gång Stein Tuft med sin rädsla
och ensamhet på andra sidan ett staket och
längtande in till de andra, lämnade honom
149,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
