Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
sons kristendomstolkning är från början till
slut orimlig. Hon skriver:
Det är ofattbart, att människorna i århundraden
kunnat studera en skrift som Johannes evangelium,
utan att det gått upp för dem, att den innersta
innebörden i Jesu lära, själva livets evangelium, finns
nedlagd i detta JAG, som han om och om igen uttalar
med tyngden och makten av en uppenbarelse: Jag
är världens ljus, Jag är livets bröd, Jag är vägen,
sanningen och livet. Det har behövts mycken och
ihållande kyrklig propaganda för att hindra
människorna från att förstå, att det inte är sin personliga
gudom han förkunnar utan människans gudomliga
natur, att det är människans eviga jag han
förhärligar, och att han vill, att alla som hör hans ord skall
komma till insikt om att de själva har tillgång till
detta världens ljus och har livets bröd i sitt inre,
att det ligger förborgat i deras egen människodom.
Sant är, att människan äger en gudomlig
anläggning, sant är också, att Kristus iklädde
sig människogestalt, men hur kan hans egna
klara ord om hans gudomliga ursprung
omtolkas till att gälla människorna? Han skulle
väl då icke ha sagt: "Jag är", utan: "I ären" ...
Att Kyrkan skulle "ha låtit anden falla i
tysthet" för att sedan endast tala om själen,
är en ren konstruktion. Kyrkan gör här från
början och till våra dagar de klaraste
distinktioner. En enda blick i Irenæus eller
Augustinus borde vara nog för att övertyga Hagar
Olsson om att hon här tar fel. Det finns en
enda instans i historien, som alltid försvarat
just den människans ande, den hennes
gudomliga anläggning och den människornas
överindividuella gemenskap i ett andesammanhang,
som Hagar Olsson ivrar för, och det är
Kyrkan. Att människan "under livstiden är
hjälplöst prisgiven åt dödsmakterna och åt den
etiska misär deras herravälde medför", är
heller ingen katolsk utan en protestantisk lära.
Trots dessa invändningar, som rör Hagar
Olssons historiska konstruktion, gör hennes
uppsats intryck genom sin värme, sin eld, sin
förtvivlan. Själva anklagelsen mot
nutidskulturen är fullkomligt riktig; huruvida den
moderna lyriken och konsten utgör några skäl
till optimism, vågar jag icke uttala mig om.
Den andra uppsatsen i boken,
"Författarskapets dekadens", ger gripande uttryck för
författarinnans känsla av fullkomlig
maktlöshet: ingen lyssnar på diktarna, de betraktas
som lekande barn, utanför verklighetens plan.
I denna uppsats finns också den berömda
karakteristiken av "en dekadent kulturs
urartning i rena svindeln och självbedrägeriet
hos de amerikanska författare och
kulturheroer, som litterärt förhärligar vad de poli-
tiskt bekämpar, som står som Hitlers fiender
i kriget, men som i sin litterära verksamhet
bereder vägen för en ny Hitler".
Boken avslutas med fina studier över Agnes
von Krusenstjerna och Cora Sandel.
Sven Stolpe
TRANÅS OCH GÖTEBORG
Ulf Hård af Segerstad: Herman Norrman.
Sveriges allmänna konstförenings
publ. LVII. Norstedts
1948. 25:—.
Axel L. Romdahl, Bertil Sundborg, Sten
Karling, Sten Anjou:
Göteborgskoloristerna. Rabén & Sjögren
1948. 45:—.
I senaste kalendern Vindros har Arthur
Sjögren gjort en del randanteckningar till sitt
samarbete med Strindberg. Det började år 1900
med att Sjögren fick göra illustrationer till
"Sveriges natur" och det gällde att efter små
skisser av Strindberg själv utföra typiserande
skildringar av naturen i de olika landskapen.
Sjögrens metod var originell men betecknande
för 90-talets sätt att se, även om den tidens
målare inte brukade gå till väga på samma
sätt. Han hade själv inte sett mycket av
Sverige, och Strindberg uppmanade honom att
göra syntetiserande studier i Svenska
Turistföreningens fotografiarkiv och på den grund
konstruera olika betecknande landskapstyper.
"Redan från början sade han dock ifrån, att
där ingenting fick förekomma av djur,
människor och bebyggelse!" Strindbergs
anvisningar verkar nästan en aning karikering av
tidens gängse konstuppfattning. Hans rationella
genväg till naturkaraktären är en fräckhet i
jämförelse med den hjärtats meditation som
var målarnas vanliga väg. Men syftet var
detsamma: att genom hyfsning och sovring av
den enskilda utsikten få den att vidgas till
symbol för ett helt landskap eller till och med
för hela vårt land. Man brukar säga att de
franskskolade målarna kom hem till Sverige,
slog sig ner i olika landsändar och tolkade
naturen i Halland, Öland, Sörmland,
Värmland etc. Man säger mindre ofta att de målade
utsikter i Varberg, Segerstad, Tyresö eller vid
Räcken. Detta stämmer med tidens eget sätt
att formulera, och säkert har det stämt väl
med Karl Nordströms uttryckssätt i ett tyvärr
förkommet brev till Herman Norrman, när han
160,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
