Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
också den mellan "form og farve, farve som
stemningsbetoner". Sørensen griper t. o. m. till
den gamla antitesen Ingres och Delacroix för
att stryka under skillnaden. Om man
karakteriserar på det här sättet blir naturligtvis
omdömet om göteborgsmåleriet mindre
felaktigt än det om stockholmsmåleriet, men det
beror ju bara på samma enkla faktum, som
i sin tur gör en karakteristik av tranåsmåleriet
riktigare än en av måleriet i Göteborg.
Konstnärerna är färre och den inbördes kontakten
är större. Men det originella är att man tyckt
att göteborgskonsten generation efter
generation kunnat karakteriseras på ungefär samma
sätt och i ungefär samma motsättning till
utsocknes måleri. Detta beror väl delvis på
felsyn och godtyckligt urval av dominerande
drag. Men det beror nog också på lokala
förutsättningar.
Detta är en mycket intressant fråga, och
man kunde ha väntat att få den belyst i boken
om göteborgskoloristerna, men uppläggningen
av boken är lite oklar, lite oenergisk och
mycket sönderhackad på ett alldeles onödigt
sätt. Initiativet är troligen helt förlagets; man
har velat föda fram en tvilling till den lyckade
boken om Halmstadgruppen. Arbetet har
forcerats, fyra författare har anlitats för nio
uppsatser. Ämnet är annars inte större än att
en författare skulle ha kunnat genomföra det
på ett par år. Halmstadgruppen skildrades av
tre författare, men där var uppdelningen
naturlig på ett helt annat sätt. Ämnet belystes dels
av en som kände den inre miljön, dels av en
konsthistoriker, dels av en poetisk interpret.
"Göteborgskoloristernas" författare är alla
samma sorts folk; de har känt konstnärerna
och de är konsthistoriker. Den ene har inte
ett annat sätt att närma sig stoffet än den
andre. Nu blir det en massa upprepningar som
kunnat undvikas, och de givande tvärsnitten
genom alla dessa göteborgare, parallelliserade
med tvärsnitt genom svensk konst överhuvud
har i det närmaste omintetgjorts. Ämnet i sin
helhet har också blivit oprecist fattat, och
det svävar mellan "Göteborg som konststad",
"Den koloristiska traditionen i Göteborg" samt
"Bjurström och hans elever" men med avgjord
tonvikt på det senaste.
Det bästa bidraget är otvivelaktigt Bertil
Sundborgs krönika över 20- och 30-talets
måleri i Göteborg, i synnerhet krönikans förra
hälft. Det enda felet är att den är en krönika;
så snart Sundborg tangerar en riktigt
intressant fråga, hejdar han sig med att en analys
inte hör hemma i en uppsats av denna art.
Av det så ovanligt rika och fräscha ämnet
Ragnar Sandberg har Sundborg däremot fått
ut förvånansvärt lite. Sten Karling
biograferar Bjurström, Inge Schiöler, Åke Göransson
och Nils Nilsson. Han har lyckats bäst med
den siste. Dennes konst är på ett annat sätt än
de andras mättad med konsthistoria och passar
Karlings metod bäst. Axel L. Romdahl har
gjort en artig och vänlig skildring av det
göteborgska konstlivet i seklets början och
dessutom rekapitulerat Sandels. Sten Anjou har
skrivit om Ivarson. Sven Alfons
LAPPLÄNDSK JOURNAL
Sten Selander: Lappland. Wahlström &
Widstrand 1948. 8: 75.
Redan den vanlige fjällvandraren innebär
ett psykologiskt mysterium. Människor med
sinne för bekvämlighet och med vardagens
glädjeämnen inom räckhåll för trådbuss och
spårvagn måste finna honom vara en ganska
egendomlig företeelse, som reser närmare
hundrafemtio mil och sedan fot- eller båtledes
ger sig ännu längre in i ödemarken bara för
att få slita ont, ligga illa och laga maten själv
under fjorton dagar eller så.
Om han därtill i egenskap av botanist
till-ryggalägger sträckor av den obanade vägen
genom fjällen på alla fyra och i kyla och regn
och rusk alltjämt bibehåller känslan för
vetenskaplig systematik: antecknar namnen på alla
växter inom synhåll, ja, då kan han tyckas
vara i farlig närhet av de symtom, som
tillråder internering.
Den som emellertid (i likhet med anmälaren
själv) med förtjusning —- om också ibland
med uppbjudande av all självbehärskning —
drar i väg upp till fjällen blir dock
benägen att bortse från dessa synpunkter och
tar alltid med samma intresse del av andras
skildringar från botaniska fjällvandringar,
i synnerhet när den andre är Sten Selander,
en av de få bland våra författare som förenar
naturvetenskapliga kunskaper och förmåga att
servera dem på ett stimulerande sätt.
I "Lappland" — boken omfattar för övrigt
inte mer än bråkdelen av det väldiga
landskapet, varför titeln onekligen blivit en smula
överdimensionerad — berättar Selander om
några sommarströvtåg i fjällen kring
Kvikkjokk, Virihaure och Sulitelma, vilka trakter
för de flesta innebär kontentan eller om man
162,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
