Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Vistula borde dock inte ha fått stå kvar på
kartan mellan s. 464 och 465.
Arvid Fredborg har skrivit en mycket bred
framställning av de politiska
efterkrigsrela-tionerna mellan Ryssland och de anglosaxiska
makterna, inledd av en återblick på den ryska
utrikespolitiken 1917—45. Som källor har han
främst använt tillgängliga "kalendarier", där
världshändelserna inregistreras och viktigare
kommentarer återges, men han har också gjort
forskningar särskilt i den ryska pressen och
naturligtvis också använt den hittills utkomna
memoarlitteraturen. Fredborgs avsikt har varit
att ge en självständig tolkning av de senaste
fyra årens storpolitik. Huruvida han korrekt
ha kommenterat alla de smärre intermezzon
som fyller ut större delen av hans 450 sidor
starka volym är jag inte i stånd att avgöra,
och det ligger väl överhuvudtaget utanför
mänsklig förmåga. Författaren har alltså i viss
utsträckning fått lita till gissningar och
antaganden — men gissningarna förefaller
slående och antagandena rimliga. Med större
säkerhet kan man uttala sig om det allmänna
perspektiv Fredborg lägger på sitt ämne: alla
tidningsläsare har observerat att förhållandet
mellan Ryssland och de anglosaxiska makterna
nästan oavbrutet har försämrats under de
senaste fyra åren. Fredborg anser att den
avgörande vändningen inträffade ett stycke in
på 1946. Under kriget tillämpade västmakterna
enligt hans terminologi ett slags
"appease-ment" mot Ryssland, och de försökte även
fortsätta med det efter kriget. Det var den
oupphörligt pågående antibrittiska och
antiame-rikanska propagandan i förening med den
aggressivitet ryssarna visade i Kina och
Persien som enligt Fredborgs tolkning framtvang
en omläggning av västmakternas kurs. Det
enda svårförklarliga i denna historia är
sovjetledningens förvåning över att dess expansiva
utrikespolitik sent omsider stötte på patrull. —
Vad Fredborg skriver om framtiden är
skäligen dunkelt.
Arnulf Øverland vann under 1930-talet
berömmelse för sitt orädda uppträdande mot
nazismen, och nu varnar han oss lika
lidelsefullt för den östliga totalitarismen. Hans
"Norden mellan öst och väst" ger ett urval av hans
under de senaste åren publicerade polemiska
uttalanden, och det är med stort nöje man nu
läser om dem i fullständigt skick och i utmärkt
översättning. Øverland tror inte vi vinner
någonting på att inför ett tredje världskrig
proklamera oss neutrala och ser en större
trygghetsgaranti i anslutningen till ett
västeuropeiskt statsförbund (alltså någonting mer
än ett försvarsförbund).
Bertil Svahnström kan inte åberopa samma
meriter som Arnulf Øverland. Tvärtom hörde
han under kriget till nazi-Tysklands mest
underdåniga beundrare här i landet. I sitt nu
publicerade arbete "Europa mellan öst och
väst" propagerar han ivrigt för vår anslutning
till en europeisk västunion som en gång kan
bli kärnan i en västeuropeisk statsfederation.
Han ger intressanta upplysningar om de olika
sammanslutningar som med London, Paris,
Genève och andra västeuropeiska världsstäder
som centrum arbetar för detta mål.
Svahnström visar liksom Øverland en viss fruktan för
Förenta Staternas inflytande och uttalar sig
väl tvärsäkert om den tyska angreppslustens
definitiva gravläggning natten till den 7 maj
1945.
Om den kusligaste sidan av det system för
vilket Øverland så lidelsefullt varnar oss ger
Antoni Ekarts "Direkt från Ryssland" ymniga
upplysningar. Författaren uppger sig ha fått
impulsen att skriva ner sin skildring genom
läsning av Kravtjenkos "Jag valde friheten",
och hans berättelse har också beröringspunkter
med denna frejdade stridsskrift. Man kan säga
att de båda värdefulla arbetena bekräftar och
kompletterar varandra. Men under det att
avhopparen Kravtjenko skildrar sovjetsamhället
uppifrån, ger oss Ekart en bild av det liv som
levs av detta samhälles lägsta skikt —
tvångsarbetarna. Han var ursprungligen polsk
civilingenjör och råkade komma på den ryska sidan
då hans land i september 1939 delades mellan
Tyskland och Ryssland. Efter ett misslyckat
försök att fly ut ur landet fick han först utstå
ett omänskligt hårt fängelse och dömdes
därefter till tio års tvångsarbete. Han behövde
inte avtjäna hela straffet, ity redan 1947
släpptes han fri, "tack vare inflytelserika
personers intervention", och under kortare
perioder av sin åttaåriga vistelse i Sovjetunionen
levde han på relativt fri fot.
Ekarts lugnt sakliga redogörelse för
förhållandena i alla de läger där han under sin trista
odyssé hölls internerad är fascinerande i sin
åskådlighet och nyansrikedom. Ty alla läger
är inte lika hemska och alla fångvaktare inte
lika gemena. En styrka hos Ekart är hans
165,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
