Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lennart Josephson: Tennessee Williams’ dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LENNART JOSEPHSON
TENNESSEE WILLIAMS’ DRAMATIK
Av Amerikas yngre dramatiker är den
tret-tiofemårige Tennessee (egentligen Thomas
Lanier) Williams just nu den mest
uppmärksammade. Sitt genombrott fick han med "The
Glass Menagerie", som hade urpremiär i
Chicago 1944 (i Sverige spelades
"Glasmenage-riet" 1946 både i Stockholm, Göteborg,
Hälsingborg och Malmö). Innan dess hade
författaren haft ett typiskt amerikanskt
växlingsrikt liv och prövat på skiftande yrken. Mellan
studierna vid olika universitet har han varit
bl. a. uppassare, springpojke på hotell och
hisskonduktör. Sin lust att skriva bibehöll han hela
tiden, och före "The Glass Menagerie" hade
han publicerat dikter och noveller och skrivit
åtskilliga pjäser, mest enaktare, av vilka en del
uppfördes utan att väcka någon större
entusiasm. Hans levnadsöden, som fört honom i
kontakt med de vanlottade i samhället, har
gett honom stoffet till en stor del av hans
författarskap.
Liksom nästan alla nutida amerikanska
författare av betydelse är han en
samhällsgranskare som framställer sin sociala kritik genom
att skildra individuella öden. Man kan inte
avgöra var Williams’ huvudintresse ligger,
i samhällskritiken eller i människoskildringen,
men någon djuplodning av ett komplicerat
själsliv har han sällan åstadkommit. Med en
viss förkärlek skildrar han människor i förfall
eller i motsatsställning till yttre respektabilitet,
bl. a. prostituerade av olika slag. I likhet med
så många av 1800-talslitteraturens berömda
skökor är också de vi möter i flera av
Williams’ dramer inbäddade i författarens
medkänsla, men i en medkänsla utan spår av
nedlåtenhet. Samtidigt är hans modeller sedda
med lika fördomsfria ögon som någon av deras
medsystrar i modern dramatik; 1900-tals-
naturalismen har i Williams en av sina många
amerikanska företrädare. Titelfiguren i "The
Lady of Larkspur Lotion" håller sina
mottagningar i ett rum som översvämmar av ohyra,
och hon berusar sig med ett medel mot ohyran!
Liksom "hjältinnan" i det senare dramat
"A Streetcar Named Désiré" skapar sig the
Lady of Larkspur Lotion genom livslögnen en
möjlighet att härda ut, hon inbillar sig till
hälften själv att hon tillhör en högre
samhällsklass. Mer öppet än hos både Ibsen och O’Neill
proklameras här livslögnens berättigande, ja,
rentav ett slags sanningsvärde för den.
Williams’ mening uttalas för övrigt i dramat av
en alkoholiserad författare, som håller sig.
uppe genom att drömma om den lycka han
skall göra med sitt ännu oskrivna mästerverk.
Att denne författare med galghumor och
självironi presenterar sig som "Chekhov! Anton
Pavlovitch Chekhov!" säger något om arten
av det medlidande och den melankoli som
färgar Williams’ egen syn på de olyckliga.
Varje gång som Williams skildrar sexuellt
förfall söker han också ånge dess orsak.
I "A Streetcar Named Désiré" har Blanche
som helt ung blivit gift med en homosexuell
man, och hennes rastlöshet, erotiska hunger
och sjukliga begär att förgylla upp sin tillvaro
kan åtminstone delvis härledas från denna
ungdomsupplevelse. Hon är för övrigt den
intressantaste och mest komplicerade av alla
gestalter i Williams’ dramatik. Som en
kontrast till hennes snedvridna tillvaro framhåller
författaren med påtaglig förtjusning det sunt
animaliska driftliv som håller de äkta makarna
i stycket vid fysisk och psykisk hälsa.
I andra dramer ses förfallet som en följd
av och en protest mot miljö och uppfostran.
Man kan anta att Williams’ egen uppväxttid
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
