Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lennart Josephson: Tennessee Williams’ dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LENNART JOSEPHSON
han emellertid genom deras rikliga förekomst
ovanligt stora möjligheter åt regissören att
själv spela med dramat som instrument.
Man får inte i alla Williams’ anvisningar för
iscensättare och skådespelare se skolmästarens
pekpinne, inte heller i första hand ängslan för
att hans pjäser inte skall framstå i den bästa
tänkbara dager; de bildar en enhet med hans
dramatik och hör ihop med den i nästan lika
hög grad som själva replikerna. Williams har
den för en gestaltskapande diktare nödvändiga
förmågan att se den miljö och de människor
han skildrar. Då han t. ex. om Alma i
"Summer and Smoke" säger, att hon brukar hålla
sina händer kupade, den ena under den andra,
som om hon var beredd att mottaga
nattvardens oblat, så kan knappast en teaterpublik
förstå meningen med denna gest, men den ger
en upplysning åt skådespelerskan och framför
allt: Williams skildrar den unga kvinnan helt
enkelt så som han ser henne.
För en författare som så helt lever med sina
diktade gestalter måste det innebära en viss
svårighet att stänga in dem i den äldre
teaterkonstens fasta scenbilder. Ännu i enaktarna,
som bara för ett ögonblick belyser ett avsnitt
av ett liv, kan han foga sig efter den teknik
som varit rådande från franskklassicismen till
Strindberg och som ännu inte är övergiven.
Om han alltså avstår från att låta spelet snabbt
växla mellan exteriör och interiör, kompenserar
han den fasta scenbildens tyngd med ett
beprövat medel: han skapar en motsvarighet till
de gamla tragediernas förhall och till platsen
framför huvudpersonens bostad i de gamla
komedierna genom att låta flera av sina
dramer utspelas på en förstubro. På så sätt
förbinder han livet inom ett hus med
yttervärlden.
Då Williams med "The Glass Menagerie"
lämnar enaktarna och övergår till
helaftonspjäser, lämnar han också det naturalistiska
dramat för det expressionistiska; han låter t. ex.
scenbilden omfatta både exteriör och interiör.
I "Summer and Smoke", där vi möter det
klassiska scenarrangemanget med två grannhus och
en öppen plats mellan dem, kan vi samtidigt
se in i ett rum i vardera huset. Genom
växlande belysning, eventuellt kompletterad av
ridåer som tillhör scenbilden, kan Williams
i sina senaste dramer, "The Glass Menagerie",
"A Streetcar Named Désiré" och "Summer
and Smoke", fånga åskådarens blickar
växelvis på de olika lokaliteterna, alltså på samma
sätt som skedde redan på 1920-talets
expressionistiska teater. Spelet kan obesvärat flyta
fram och tillbaka mellan rummen, och
entréerna sker mera naturligt, inte lika plötsligt och
oförberett som på den naturalistiska teatern.
Åskådaren ser en person närma sig innan
denna i det lämpliga ögonblicket träder in
bland människorna på scenen. Han får också
tänka sig att dialogen i rummet på scenens
ena sida inte kan höras av människorna i
rummet bredvid. På så sätt får författaren en
ersättning för forna dagars avsidesrepliker.
Williams har i enaktaren "The Long
Good-bye" gått ännu längre för att upphäva
rummets avstånd, men denna gång inte genom
sceniska arrangemang. Dramat skildrar en
författare som, då han gör uppbrott från sin
bostad, tänker på sina närmaste och ser sina
tankar materialiseras; både döda och levande
uppenbaras för honom. Detta utplånande av
gränsen mellan yttre "verklighet" och dröm
eller tanke, som Strindberg införde i sina
vandringsdramer, har Williams inte senare
använt på samma sätt. I "A Streetcar Named
Désiré" syns visserligen hemska skuggbilder
och hörs röster och ljud som återger Blanches
tillstånd, men tankar som tar form av levande
gestalter förekommer där inte.
Det är alltså vad man skulle vilja kalla yttre
expressionism som Williams’ dramatik
huvudsakligen ger prov på. Själv har han lämnat
en kommentar till de hjälpmedel han därvid
använder, en kommentar som samtidigt blir
ett försvar för expressionism på teatern:
Expressionism och alla andra okonventionella
tekniska utformningar har endast ett giltigt syfte, att
komma sanningen närmare... Var och en borde veta
nuförtiden hur oviktig den fotografiskt trogna konsten.
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
