Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bertil Malmberg: Tankar vid en antologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
i någon litteraturhistoria, att han, i musikaliskt
välljud förmodar jag, kan tävla med Nicander
och Böttiger. Ett generöst omdöme! Han kallas
tunnblodig, vad nu det är för något. Men han
var också en besatt, en de långa, ensliga
kvällarnas eremit, en fånge i elfenbenstornet — det
kan vara lika fängslande och intressant som
tjockblodighet och väl så lidelsefullt. Jämför
man honom med signaturkamraterna, Snoilsky
kanske undantagen, märker man hur apart
han var. Det visste de för övrigt, de kände det
och läto också honom känna det. Han var
Fart pour 1’art-diktaren, nämligen på allvar,
med förälskelse och svårmod, han kunde inte
kaschera det, om han än bemödade sig därom
i teaterstycken, som voro döda innan de
föddes. Det högsta uppnådde han med "Elegier"
och sången om språkets välklang. Dessa dikter
ha, mycket riktigt, blivit förvisade ur
antologin.
Vad nittiotalisterna angår, brister det på
vissa punkter i Selanders urval. Ur
Heidenstams "Nya dikter" synes han mig ha valt
litet på måfå, några av de skönaste gnomiska
poemen har han låtit ligga. Däremot har
han upptagit det ganska tråkiga
deklamationsnumret "En dag" med dess innehållslösa patos.
Varför inte hellre det trolska underverk av
ljusmystik och historisk rysning som heter
"Folket"?
För Levertin tror jag att Selander, lika litet
som flertalet av dem som nu leva, har någon
verklig förståelse. Levertin har också skrivit
en dikt med titeln "En dag", en jämförelsevis
svag och blek sak, den är med, men de stora,
ojämförliga och principiella levertinsdikterna
"De visa och de fåvitska jungfrurna", "Sång
före natten", "Modersspråket", för att nämna
några, de saknas. Kung Salomos vackra men
knappast märkliga inlägg i kvinnofrågan finns
avtryckt, men "Salomos månhymn", "Salomos
ammas väwisa", var ha vi dem? Och
"Matt-videns sånger"? Få de saknas i ett modernt
frödingsurval? De hade varit viktigare än
"Strövtåg i hembygden" och "Det borde varit
stjärnor".
När man genomgår det rikliga urvalet av
1900-talsdiktare häpnar man över den mäktiga
kontur detta skede får som helhet; det synes
inte behöva vika tillbaka för någon period
i litteraturhistorien. Några små påpekanden.
Ekelunds tidiga samlingar, inte de allra
tidigaste, men den tredje och fjärde, "Melodier
i skymning" och "Elegier", kanske rent
"poetiskt" hans allra mest fulländade, hans allra
mest "besjälade", om än "Dityramber i
aftonglans" äga en mäktigare syftning och
spännvidd, en starkare "andlighet", ha brukats
alltför sparsamt av utgivaren. Något liknande
gäller om Österling. Delvis genom skaldens
eget åtgörande 1907, då han förkunnade ett
nytt lyriskt program, och sedan av gammal
kritikervana, har man skjutit hans första poesi
i skymundan, mycket orättvist efter mitt sätt
att se. Selander har helt förbigått "Preludier"
och "Offerkransar". ("Hälsningar" också, men
det gör mindre.) "Preludier" är en av våra
mest lysande debuter, mycket ungdomlig, men
ungdomlig på ett helt annat vis än juvenila
diktböcker i allmänhet äro. Den återger ett
ungdomligt stämningsliv i skuggan av
drömmar och lektyr — vad skulle den annars
återge? Men den gör det med personlig betoning,
med omisskännlig individualitet, och den inför
en ny europeism, som var en vinning. Ar det
någon som ännu erinrar sig dikten
"Vildgässen"? "Offerkransar" har näppeligen
"Preludiers" helhetsverkan, men där finnas stycken
av en fräschör, som inte förbleknat. Det skulle
ha passat med en påminnelse i antologin om
dessa dikter med deras förening av tidighet
och mogen sötma. Av Gustaf Ullmans
hallandspoem — hans mest förblivande insats i
litteraturen — möter oss för litet och knappast det
mest typiska. Man förnimmer ingenting av de
första ullmanska klangernas rytmiska
mästar-grepp och målarglädje. Också Lidman kunde
ha kommit till sin rätt på ett helt annat vis.
"Primavera" och "Källorna" ha mäktiga och
tjusande strofer, som man letar förgäves, och
man förstår inte, hur Selander kunnat för-
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
