Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Som den minnesgode läsaren törhända
erinrar sig var det krönikören omöjligt att i
förra numret redovisa alla
jubileumsföreställningar av strindbergsprogram, som
inaugurerades i januari. Här följer nu först en revy
över resten:
"Fröken Julie" på Dramatiska teaterns
lilla scen (23 januari) och Stadsteatern
i Hälsingborg (22 januari). — På det förra
stället spelade man den restaurerade urtexten,
på det senare den hittills gängse, där
blåpennan har farit fram. Men skillnaden mellan
texterna är obetydlig. Fröken Julies berättelse
om sina familjeförhållanden är mer utlagd i
den första versionen och en del smädeord i
Jeans mun har saftigare form, domestikpyscha
och lakej hora i stället för -frilla och -slinka,
men det är nästan allt. Så mycket större var
den skillnad i ton, som regin betingade. Trots
att Inga Tidblads herrgårdsfröken lagts upp
med långt starkare betonande av det välboret
förnäma — en spröd porslinsgrace och en lätt
aristokratisk skorrning, som säges ha varit
skådespelerskans ursprungliga, annars numera
bortarbetade, men som inte dess mindre
verkade artificiell — så var det långt mera kläm
och saft över Dramatenföreställningen.
Hälsingborgsframförandet, i Gunnar Ekströms
regi, fick sin signatur genom Erie Söderbergs
scenbild, ett svalt rymligt herrgårdskök med
utblick genom stora fönster mot den blådisiga
sommarnatten, en interiör som suggererade
fram en doft av fjärdar, björklöv och syrener,
fast de senare väl borde vara rätt
överblommade så här vid midsommar. Därtill på sin
höjd spisel- och blanksvärta. Helgdagsrent.
Men i Strindbergs pjäs är det långt fränare
lukter, som blandar sig med dessa; där är
pustar av underklass, utslaget öl, obäddad säng
och könsstank och av den sexualhatets
häx-soppa, som Kristin kokar åt Diana. Allt detta
fanns med hos Alf Sjöberg på Dramaten, sida
vid sida med det porslinsbräckliga, starkare
än i någon annan föreställning av pjäsen, som
jag sett. Helt lysande gestaltade Inga Tidblad
rollens första fas, förförelseförloppet, från den
nonchalanta bortviftningen av Jean vid spisen
i de första replikerna, över det förströdda
vaknandet av ett roat personintresse, när hon
upptäcker att betjänten inte bara dansar bra utan
också kan tala franska, fram till spelet mellan
övermod och sinnlighet, som tar överhand
under brottningen med Jean i scenen med
ögonsmolket, och skjuter fram sin sticklåga
av ohöljd sexuell eggelse i den flera gånger
lågt upprepade repliken "Kyss min hand" —
något vartill hälsingborgsföreställningen hade
endast en schematisk motsvarighet, ett dött
skal. Ej mindre verkningsfull var kontrasten
mot detta övermod, när hon derangerad
tumlade ut ur betjäntkammaren morgonen efter,
en vingskjuten och redan dödsdömd fågel, men
en som ännu kan hugga i all ynklighet, och
övergivet letar efter en kvist av ömhet att
klamra sig fast vid. Djupt rörande blev hennes
barnsliga övertalningsförsök av Kristin, de
ivrigt utmålande orden, som börjar treva och
stanna av med den bristande drömmen redan
innan den andras replik definitivt gör slut på
dem, "Tror hon själv på det där?". (En genial
seen från författarens sida för övrigt, och med
stark verkan ocks’å i Kerstin Rabes
framställning.) Men upplösningen, grönsiskeutbrottet
och det sista skridandet mot självförintelsen,
denna vanskliga klimax lyckades tyvärr inte
lika bra. Där togs det i för hårt från både
Jean och Julie, blev hysteri och ställvis tom
deklamation, falskt så det skar; åtminstone
vid premiären. Där hade
hälsingborgsföreställningen försteg. Fast den startat så mycket
tamare, så bar den i alla fall tvärsigenom;
hade kanske just därför lättare till det.
Svårigheten med "Romeo och Julia" är inte
att hitta en Julia, utan att få en Romeo, brukar
teaterdirektörerna säga, och det motsvarande
gäller nog om "Fröken Julie". (Man minns
allt besvär Karin Kavli haft att finna en henne
någorlunda värdig Jean.) Med Ulf Palmes
inträdande i det stora släktarvet synes likväl det
perfekta idealet realiserat jämte alla dess
ingredienser, den slickade domestikelegansen, den
hårda strebersträvan, rutschen, fåfängan, och
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
