Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
har gjort honom berömd: den våldsamma
tankeförkortningen och den privata syntaxen,
som försmår varje likgiltigt ord och gärna
låter ett tonlöst "och" ersätta ett störande
relativpronomen eller ett skrymmande
predikat. Innanför detta utanverk, detta glesa
staket, betraktas universum. Det fordras i regel
stark synskärpa för att följa Björlings
glimtvisioner i detalj, men man måste säga att
poeten i "Ohört blott" har gjort det
jämförelsevis lätt för läsaren. Vissa avsnitt
innehåller nästan enbart dikter som med hart när
manisk envishet registrerar atmosfäriska
skiftningar, dagrar och färgspel, skisser i olja eller
akvarell, där allt som inte är luft och ljus blir
blott och bart staffage. Sällan har en poet
kommit så nära impressionistiskt måleri. Hela
verkligheten tenderar att bli en målares dröm:
granarna är grönmörka färgklickar, stugorna
ligger utströdda i bildytan "som barnleksaker",
och "en arbetarbrun dag" avtecknar sig en
figur mot blåa vatten under vita fåglars
glidflykt. I de subtilaste scenerierna, som är
svårare att citera i utdrag, blir allting "bris och
glittervågor, luft och dallring". Man får nästan
gå till Klara Johansons atmosfärentusiastiska
betraktelser för att finna ett motstycke till
detta valörmåleri. Någon gång blir sceneriet
mera substantiellt — som då poeten roar sig
med att parafrasera Vilhelm Ekelund:
"Nu är buskar ljusa
höst blommar frid
blad glänser
epilobium
omkring järnvägsbanken
flädern är i purpur sållad"
I den sekunderande strofen, där en fantasifull
läsare möjligen skulle kunna spåra en ännu
avlägsnare anknytning till "Då voro bokarna
ljusa ...", vrider skalden i ett blixtlikt moment
tiden tillbaka:
år sjunger år, men jag vet mig det ej
blåklockas dagar är än
och lappadbyxljushårig gosse.
Denna dikt med sitt egendomligt klingande
anslag ’O säg min syskon o säg min fader"
är en av de jämförelsevis få där man kommer
skaldens människovärld ganska nära. I övrigt
är det i "Ohört blott" mest den kosmiske
flanören med det oerhört nyanserade sinnet för
oändligheten i det ändliga som dominerar.
I solljuset, i det skimrande regnet, i
blommornas doft och dagrarnas spel finner han
näring för sin oändlighetsmystik. Jakten efter
livets omedelbarhet har kulminerat i en
längtan efter det minst substantiella:
men jag söker ett anlet nyanser
och människodag fladdrandet stegen
ett regnfall en flinga ett sandkorn bland sandkorn
grav tystnad och himmel och sång.
Det finns inte mycket plats för människorna
i Björlings poetiska värld. De blir rekvisita:
föremål som ljuset eller skuggan faller på i en
gynnsam stund, existenser som man erinrar
sig ha levat eller som lever runtomkring,
passerande ansiktsnyanser ... Hela tillvaron är
betraktad utifrån och inifrån, men den blir
aldrig sedd som kontaktrik närvaro, medvaro.
Man blir inte förvånad när skalden utbrister:
"Min dag du ibland levandet!" Gemenskap
mellan människor skymtar egentligen endast
som ett metafysiskt tecken, på jorden vet man
"att var fana bedrager". När han använder ett
ord som seger vet man inte riktigt hur det
skall tydas. Kanske betyder det själens styrka,
kanske stillhet. Oändlighetsmystiken kommer
nära förgängelsemystiken. Efter drömmen om
stigandet och drömmen om sjunkandet följer
i egendomligt avlägsna tongångar:
Så rent som död är gränslöst
skimrande på jord
mitt liv mitt liv — o en gång aning
att hört samman
att ett hörande tillsamman.
Med vad man skall låta sig nöja, är en viktig
fråga för många. Man kan låta Gunnar
Björling svara med valörer: "Vad mera än häggens
blom en vår..." Man kan också svara med
en mångtydigare passage, med slutraderna i
"Ohört blott", och kanske skall man finna där
ett i sin hektiska furia underligt patetiskt
ackord:
Jag rusade efter gatan. Ögon stod i dörr och porten.
Gatan virvlar husi och våningarna, vart jag blickar —
ögon ögon — ljus av vår, om hösten. Grönt som
bladen, hirmmelsljusa längtan alla alla som en
vår-dagsluftig kappa, bara luften, anletsskyar.
Sommar-lustsken, blåa vatten.
Vad denna prosadikt än kan sägas innehålla
av osägbart och outsagt, behöver man inte
tveka när man kallar den ett konstverk —
i Barbro Mörnes mening och i alla meningar.
Lars Hjalmarsson Dahl uppfyller i sin
bok "Men mina lånade dagar" alla rimliga
anspråk på fragmentarisk form, och han börjar
helt konsekvent den inledande prosadikten,
som snarast är ett novellutkast, med en dubb-
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
