Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tanten för en hel sagokrets i ursprungligaste
mening och upprätthållaren av dess
traditioner. Som sådan är han kanske den siste av
sin ätt i Sverige. Men han har släkt i Norge,
där bondeskicket är mera levande. Den jämtska
sägnen är minst lika norsk som svensk, och det
är ingen tillfällighet när t. ex. Johan
Falkberget finner det helt naturligt att förlägga
stora delar av sina romaner till Jämtland.
I sin senaste bok har Hedenvind tvinnat
ihop ett stort antal sagor och sägner till ett
sammanhängande helt, en halvt mytisk, halvt
historisk roman, som för övrigt är så full av
lit- och inrimmad ordspråksvisdom att man
inte vet när folkmun börjar eller Hedenvind
diktar till. Det är i så fall hans fulla folkrätt!
Den handlar om en av dessa utvandringar till
ett förlovat land som så präglat svensk
allmogefantasi. Lokalen är Ströms vattudal, hans
barndomstrakt, och målet för utvandringen
dels ett sagoland där Golfströmmen gör evig
sommar, där det inte finns mygg och ingen
ögonpinande stugrök av elden på härden, dels
Gröndalen som, om jag inte tar fel, står på
kartan. På det viset skiktar han, med en sant
folklig fantasi, from saga och krass verklighet
om vartannat boken igenom. I bokens första
mening står årtalet 1380. Först tänker man
sig naturligtvis att det är för att ge medeltida
fabelkaraktär åt det hela, men det skulle inte
förvåna om årtalet också rymde en historisk
sanning, och att det var vid denna tid som de
första nybyggarna började söka sig upp mot
Frostviken, t. ex. mot Jorm, det egennamn som
för resten Hedenvinds nybyggarbonde i
Gröndalen bär. Boken handlar om hans återkomst
till storbygden efter en del äventyr som
sjöfarare, om hur han röker ulven ur bygden med
"ulvarökelse", men när han inte får sin lön
utvandrar tillsammans med tre pigor och tre
drängar samt sin gudfar, som har "visshet"
och är den verklige inspiratören till det hela.
Som dennes motpol medföljer slutligen en
agad hemmason, "Lång i skälet", som har
tvivel. Psykologiskt är alltså sagan byggd på
motsättningarna mellan en godtrogen
drömmare (Jorm), en med "visshet" troende, en
ständig tvivlare och sex träget arbetande, av
vilka en är en gnatande gamjänta. Och i den
sagan ligger väl så mycken verklighet som det
gärna kan, t. ex. om man ser på skandinaviska
settlements i Nya Verlden. Till dessa kommer
så bruden, och hon hämtas med saltet. Bakom
den sagan ligger verkligheten med jämtarnas
handelsresor till Levanger i Norge. Så blir det
en femdubbel vigsel i Sverige, och till slut
hämtar den nya bygden en egen själasörjare,
en tiggarmunk som bra mycket liknar en
kolportör, från Norge. Även bakom detta torde
ligga en kyrkohistorisk-politisk verklighet. Att
boken slutar med att gården bränns ner av
illasinnat grannfolk från bägge hållen betyder
kanske att Hedenvind håller ryggen fri för en
ny början.
Hedenvind kallar Jorm för "Spinnerskornas
fosterson", därför att det var två spinnerskor
som fann honom på en tuva och uppfostrade
honom växelvis under stor svartsjuka. Det
kunde lika gott vara Hedenvind själv,
nämligen om man med spinnerskor menar något
slags eddaliknande varelser. När Rydberg
skrev "Grottesången" måste han säkert gå till
litteraturen efter förebilder. När Hedenvind
skriver sagan om de två jättekvinnorna som
mai salt på en kvarn vid havet har han gått
efter folkmun, men det är samma Fenja och
Menja. Asbjørnsen og Moe har, om jag minns
rätt, en saga som heter "Kværna som mai paa
Havsens Bunn" och som Hedenvind kanske
läst — och känt igen, därför att han hört den
förr.
En fin detalj kan här annoteras. När
ny-byggarbonden Jonn kommer ner till Levanger
eller var det är, är han så fylld av sägnen att
han ser de två legendariska malerskorna i
boddunklet hos jämtskinnaren Flatamyr i dennes
tvenne pigor som sitter och stöter sönder
sjö-skadat salt. Och liksom i berusningen av att
sagan är verklighet — en snabbt
undanglidande sådan — finner han sin brud. Och det
blir bra! Liksom på det hela taget det
fem-dubbla, av ett missförstånd tillkomna
äktenskapet mellan drängarna och pigorna.
Vad recensenten vill säga med hela denna
recension är att Hedenvinds — hittills största —
jämtländska saga egentligen är en mycket
realistisk saga. Den avmålar inte bara
levnadsvillkoren utan också folkstämningen i en trakt.
Jag har själv luktat litet på den och känt hos
dess människor samma vinterlika och
sommar-lätta svävande mellan verkligt och overkligt,
mellan någonting uråldrigt och (icke fullt)
modernt.
Om Hedenvind är självlärd — en av våra
självlärdaste författare! — förefaller
debutanten Torsten Kassius snarare att vara en
lärd man. Bakom "Den gamla fabeln om Tälje
tokar" måste det i varje fall ligga en
imponerande belästhet. Att han av den oerhörda
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
