Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
resehandbok i Watteau, där äventyret inte är
beskrivet. Lindbloms kulturella hjärtklappning
ger en nätt och gärna lyrisk puls; den gäller
mer kulturens skatter än kulturens betingelser,
men i fallet Watteau och i fallet rokoko är det
väl särskilt lätt att lockas till den attityden.
Energiska försök att finna en riktigare
läsart gör däremot Oscar Reuterswärd i boken
om Monet. Boken har blivit mycket olika
bedömd. Biografin hör till det slaget som
visserligen inte fullt förklarar eller förklarar fullt
godtagbart men som angriper ämnet på mycket
viktiga punkter och av allt att döma bör sätta
i gång diskussion i den kommande litteraturen.
Detta är mycket värdefullt; den
impressionistiska stilperioden har ju hunnit bli i det
närmaste uttjatad, samma fakta återkommer gång
på gång i alla de skrifter som tar upp ämnet
från olika utgångspunkter, och trots att dessa
skrifter är många är de dominerande
huvudbegreppen fortfarande oklara och slappt
preciserade. Reuterswärd gör ett djärvt försök att
komma till rätta med det väsentliga i
impressionismen. Han har valt den som utgångspunkt
mycket tacksamma inställningen att anse
ungefär allt som tidigare sagts om ämnet vara
felaktigt. Därigenom vinner han stor frihet, men
även här gäller det att denna är god endast
om man kan bära den. För Reuterswärd har
det varit till förfång att han disponerat sin
bok så som han gjort. Han har avstått från
den traditionella kapitelindelningen och i
stället berättat Monets historia i löpande
krönikeform. Viktiga frågor har därigenom inte
kunnat behandlas i ett sammanhang utan blivit
splittrade i oftast polemiska parenteser under
berättelsens gång. Eventuellt har detta haft till
följd att Reuterswärd själv hindrats från att
helt genomarbeta problemet, i varje fall har
det gjort att han minskat sin förmåga att
övertyga läsaren. Detta är kanske skada. Han har
blivit licentiat på spekulationer kring just
impressionismen, och hans åsikter bör väl därför
antagas vara genomtänkta. Men man måste
konstatera att hans tanke arbetar betänkligt
ensidigt. Det är meningslöst att ersätta en serie
av opregnanta impressionismdefinitioner med
en enda dogmatisk, om det nu är så att den
gamla bristande pregnansen beror av att
fenomenet i sig självt är skiftande och aldrig har
varit en entydig sak.
Det är omöjligt att här försöka vederlägga
Reuterswärds teori, men man kan sätta några
principiella frågetecken. Han anser att Monet
haft en enda avsikt, nämligen att skapa vad
han kallar aktiva enheter, målningar som är
slutna i sig själva och inte har något avgörande
fotfäste i en verklighet utanför utan hämtar
hela sitt konstnärliga liv ur ett decentraliserat
spel mellan olika valörer. Han tvingas därför
att behandla Monets måleri, så snart han
teo-retiserar kring det, som om det vore motivlöst,
inte föreställande. Detta är en absurd historisk
metod. Om Monet på sitt sätt har porträtterat
en yttre verklighet, så är det orimligt av en
sentida historiker som upplevt den abstrakta
konsten att eliminera denna verklighet och
behandla hans måleri som om det vore abstrakt.
Det finns en abstrakt avsikt i det, det kan inte
förnekas, men det finns det i konsten från de
flesta perioder. Kunde Monet inte frigöra sina
måleriska problem från verklighetsskildringar,
så kan ingen annan heller avskilja dem och
säga att det var enbart en sak det gällde och
att resten bara var slagg, som inte blivit riktigt
förbränt. Ett konstverk kan ha giltighet på
flera plan samtidigt. Det går inte att vara mera
frigjord än det historiska fenomen som skall
analyseras och använda sin egen frigjordhet
som en prokrustessäng och tänja ut och skära
bort allteftersom det passar.
Reuterswärd skildrar t. ex. en
solnedgångsmålning. "Det ’föreställda’ i bilden inskränkte
sig till några sönderfrätta figurationer som
antydde farkoster på vattnet och
fondarkitektur samt summariska moln och
speglingseffekter." Han gör målningen så abstrakt han
förmår. Men solnedgångens ljusfenomen, som
dominerar hela dukytan, hör också till yttre
realia, till det "föreställda", och denna
målning med dess tämligen absorberande
ljusfenomen är i mina ögon lika mycket
föreställande som någonsin van Goghs köksstol eller
en parisisk barinteriör från 20-talet av Otte
Sköld. Detta kan synas vara en bagatell, men
sättet att se och karakterisera får vidlyftiga
konsekvenser hos Reuterswärd. Han behandlar
bangårdsbilderna från Saint-Lazare på samma
sätt; det skulle enbart vara fråga om det
dramatiska spelet mellan det ljusa och det mörka
i ånga och sot. Han vill inte se att det här
gäller inte bara en abstrakt aktivitet utan också
verklighetens egen. Den speciella
organisationen av valörfläckarna på duken skulle bli
fullständigt meningslös och ointressant om vi inte
upplevde dem genom den vitala rytm, som vi
finner sammanträngd i järnvägshallen. Monets
måleri skulle bli helt steriliserat om man
verkligen kunde se bort från det föreställda och
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
