Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Märklig tilldragelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
ville ha varmt, hon fordrade värme, hon
började tänka på bastun. Väl så långt fick hon
i fantasin syn på björkkvasten. Nu kan man
tänka sig, att hon, som ju var ortens
kvastgumma (hon var gammal fast hon var ung),
att hon började känna lukten, doften, av löv.
Och vips var hon i tankarna inne i ljusa,
varma sommarn.
Hon hade ju en sån övning i
drömkonsten ...
Sagt och gjort. Hon kastade på sig paltorna
och började knalla. Det var alltså kallt. Som
man säger: mulet, kulet, illa vulet. Lite långt
var det också, hon skulle ända bort till
Finn-Hannas bastu, som den kallades, den låg
nånstans i backarna där i stans norra utkanter.
Hon hade väl inte haft så pass mycket vett att
hon klätt sig efter vädret — eller så hade hon
byltat på sig allt hon ägde utan att det ändå
förslog. För som hon kom utom staketet
började hon frysa.
Det snodde hårt. Det var som om vintern
haft händer utan vantar, kalla, förfrusna
händer, och börj at treva på hennes kropp som för
att låna värme: fingrar av is direkt på hennes
hud. Fast det väl var på eftermiddagen,
möjligen just i kvällningen, var det kolmörkt, hon
hade svårt för att hitta. Eller så var hon så
inne i tankarna att hon varken såg eller hörde;
gång på gång kom hon ifrån vägen och drev
omkring i själva snön och måste stanna och
vänta och söka sig tillbaka. I början och slutet
av vandringen var det dessutom glest mellan
gatulyktorna.
Så vart själva vandringen besvärlig. Två
steg fram och ett tillbaks — som man säger.
Stanna och ta törn mot stolpar och staket och
husväggar som en fyllo, vila ut och strax
tränga vidare. Om det var snöyra eller
brinnande klart månsken, eller om norrskenet
svepte som varandra jagande, hemlösa själar
över himlen — kunde hon ju inte veta, för
hon höll blicken fästad vid marken och
drömmarna och snarare hasade sig fram än
verkligen gick. Det hände att hon mötte folk,
mänskor som måste vara ute, kanske varelser
med viktigt ärende; men inte såg ju hon, om
gatan var tom eller rentutav myllrade med
folk. Utan att vara blind ...
Det var bara när hon tog rakt över Torget
som hon samlade sig och stakade på som om
hon varit aldrig så frisk och haft aldrig så
intakta sinnen.
Men knappt hade hon svängt av på andra
sidan banan, som här gör en stickare tvärs
genom stån, så drog hon ihop sig om sin
misär och gick om möjligt ännu långsammare
och mera trevande upp i backarna. Det stod
ett par tre kåkar och skuggade vägen just här:
då var det som om hon sökt sig fram genom
ett kallt och mörkt hål. Väl igenom det kom
hon ut på ett litet krön, där vinden hade fritt
spelrum. Hon hukade sig och började nästan
misströsta. Hon frös och hade ont.
Så var hon då framme vid den lilla
mörkröda träkåken, som liksom tryckte sig in mot
berget och lånade dess mörker. Tallarna
runtom svajade; här var det drag.
Bron hade två steg, eller tre. Bara att ta
sig uppför den.
Och att sen få ner dörrklinkan. Faktiskt var
det inte som om hon tappat taget, nu. All kraft
hade visst farit ifrån henne, hon förmådde
nätt och jämnt öppna dörren och knäa sig in
i lilla farstun. Dörren blåste igen efter henne,
hon var inne i mörkret, stående eller hängande,
vilket man vill. Hon orkade inte hojta. Hon
för resten ville inte. Hon skämdes. Jo — för
hon var så ynklig, hon kände att hon var
ynklig. Det är slut, tänkte hon, det är äntligen
slut. Det liksom kom för henne det där med
"äntligen". Så var också hon benägen för
överdrift: som så många andra som är fattiga
och har det eländigt.
Fast egentligen stod hon väl bara där, och
orkade inte tänka.
Ja; men till sist kom ju en annan kvinna
på väg in eller ut. Det var som en gåva: hon
kom gratis över tröskeln.
Väl inne i själva huset stannade hon nere
vid dörren och försökte väl luska ut var egent-
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
