Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Brita Tigerschiöld: De vises sten - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
förfallit till vidskepelse och till förtal mot de
förföljda judarna, har han förbrutit sig. Mest
ansvarig är han för dotterns öde, eftersom
han varit likgiltig för hennes existens till den
grad, att han offrat henne för sina
experiment. Det kränkta fadersbehovet hos henne
vänds i njutningslystnad och lyxbegär, på
sitt sätt en väg mot undergången för henne.
Hon blir dock genom händelsernas slag från
sköka förvandlad till from kvinna, liksom
furstinnan i det föregående verket av Dvärgens
gisselslag renas till madonna. Ljusets spirande
ur mörkret antyds här som ofta hos
Lagerkvist, men ej så starkt som annars. Man
återfinner dock ett eko av den tanke han laborerar
med, att de goda och de onda makterna be-
tingar varandra, att det onda medverkar i
människans frälsning.
Kan något gott komma ur spillrorna av
denna värld, synes Lagerkvist slutligen fråga
med sitt drama, och vad går vi emot? Tron på
kärleken är det positiva elementet och en svag,
kanske omärklig förhoppning att chockens
verkningar skall ha framkallat någon känsla
av mänsklig samhörighet hos den fria
tankens man. De vises sten måste alltjämt sökas,
vi får ej tro att kulturens giftblomma är bärare
av dess hemlighet och utvecklingens mål
mänsklighetens självmord. Det är helt
följdriktigt, att Lagerkvists förkunnelse i hans allra
senaste skådespel blir ett med det nödrop, som
går genom tiden: Låt människan leva.
ÅKE RUNNQUIST
DEN ENSAMME SPÅRHUNDEN
Några drag hos den hårdkokta romanen och dess hjältar
I
En snäv recension kan ibland innehålla en
slutkläm, som säger att det trots allt måste vara
något visst med boken i fråga; den har scener
och figurer som bitit sig fast i recensentens
minne. Om denna bedömingsgrund är riktig
är det något särskilt också med "No Orchids
for Miss Blandish", utgiven i England 1939
av en herre som kallar sig James Hadley Chase
och såld i 500 000 exemplar innan den
förbjöds. Man glömmer nämligen inte i första
taget en del av dess sidor, framför allt inte
dem som skildrar hur den imbecille gangstern
Slim tar död på en fastbunden konkurrent
genom att gräva i hans inälvor med en kniv.
"No Orchids for Miss Blandish" är en
ovanligt kallblodig spekulation i den läsande
allmänhetens sadistiska läggning. Romanen är
emellertid av intresse ur flera synpunkter. Den
får t. ex. sägas vara den längst hunna utlöparen
från det frodiga litterära buskage, som kallas
den hårdkokta romanen. Glosan hårdkokt, som
för några år sedan flitigt vädrades i den
litterära debatten, har nu fått en mer allmän och
uttunnad betydelse. Därför är det kanske inte
obefogat att se litet närmare på den litteratur,
som i trängre bemärkelse kan kallas hårdkokt
och som i mr Chases böcker kan sägas ha nått
sin yttersta gräns i fråga om hårdhet.
"Hard-boiled" brukar ju användas som term
för en rad amerikanska författare, som i en
knapp, föregivet oberörd stil skildrar
samtidslivet och då huvudsakligen dess mer
våldsamma sidor.1 Som regel brukar man under
1 Den litterära termen hard-boiled har en dunkel
upprinnelse. Som slanguttryck lär ordet ha förekommit
redan mot slutet av 1800-talet; som dess upphovsman
nämns en viss J. Doyle, rektor för en biljardskola i
New York, som dess popularisator (omkr. 1915)
sporttecknaren T. Dorgan, allt enligt Mencken: The
Ameri-u. can Language.
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
