Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Åke Runnquist: Den ensamme spårhunden. En studie i den hårdkokta romanen och dess hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
fråga om rena underhållningsromaner, skrivna
som ett medel att förtjäna pengar, vilka genom
författarnas berättarbegåvning fått även ett
visst litterärt intresse. Den vägen har
visserligen många bra böcker kommit in i
klassikernas led, både "Robinson Cruse" och
"Pick-wick-klubben", men beträffande Hammett och
Chandler gör man nog bäst i att avstå från
spådomar i den riktningen.
Har man dessa reservationer gjorda kan
man lugnt uppskatta det i regel förstklassiga
berättandet i de nämnda böckerna, man kan
skänka sitt gillande åt kongruensen mellan
form och innehåll, och man kan till äventyrs
också finna ytterligare en intressant sak, en
antydan till livsåskådning, som kan vara värd
att observera. Det gäller huvudpersonens
förhållande till den värld som omger honom.
Hammetts historier har i de flesta fall som
hjälte en privatdetektiv, antingen The
Continental Op(erative), en namnlös, fetlagd,
medelålders man som arbetar åt den stora firman
The Continental Agency, eller också Sam
Spade, en he-man som arbetar helt på egen
hand. Chandlers ständige hjälte, vilken gott
kunde vara tvillingbror till Spade, är som
nämnt Philip Marlowe, även han en ensam
varg i storstadsdjungeln.
Redan Chesterton, som 1902 skrev en av de
första essayerna om detektivromaner, pekade
på den ensamme detektivens roll:
Ingen kan ha undgått att märka att i dessa
berättelser hjälten eller detektiven drar fram genom London,
präglad av något av samma ensamhet och frihet som
prinsen i en saga, att under den oberäkneliga resans
lopp en omnibus, som händelsevis passerar förbi, antar
en viss grundläggande likhet med ett förtrollat skepp.
Stadens ljus börjar glöda likt oräkneliga trollögon,
eftersom de vakar över en hemlighet, den må vara aldrig;
så enkel, som författaren, men inte läsaren känner till.
Denna tidiga observation äger minst lika
stor giltighet i dag som för femtio år sedan.
Det vilar ett trolskt drag över de stora städer,
där detektivromanens hjälte i regel rör sig,
inte bara över Sherlock Holmes’ gasupplysta
London utan lika mycket över neonljusen i
Philip Marlowes Los Angeles. Detektiven, som
söker sanningen på sitt sakliga och
osentimentala sätt, är nu i än högre grad än förut en
ensam lyckoriddare, fast utan nämnvärd poesi
över sin konfektionskostym eller sin
standardkupé. Sherlock Holmes är visserligen en ensam
människa, som ingen förstår, men han har dock
merendels den trofaste doktorn i hälarna, och
detta vänmotiv har länge gått igen i
detektivlitteraturen. Lörd Peter Wimsey har familj och
vänner att falla tillbaka på, och Hercule Poirot
har åtminstone i de tidigare av Agatha Christies
romaner en Watson-kopia, som praktiskt taget
sover på hans dörrmatta, för att ta några
berömda exempel. Dessa kolleger till
Hammetts och Chandlers detektiver lever också i en
mycket mildare och fridsammare värld än sina
amerikanska motsvarigheter.
Kalifornien, framför allt dess stora städer
Los Angeles och San Francisco, tycks för övrigt
för bägge kategorierna av hårdkokta
författare spela samma roll som Chicago för en
tidigare generation av "Muckrakers". Av de
här nämnda författarna kommer ingen från
dessa trakter, men de flesta av dem har skrivit
en eller flera böcker med motiv därifrån,
framför allt från Los Angeles, som mer än andra
städer tycks få symbolisera dagens Amerika.
Den engelske författaren Christopher
Isher-wood, som trots de angivna nackdelarna tycks
föredra Kaliforniens klimat framför Englands,
har gett följande bild av staden i fråga:
För att leva i Los Angeles (eller vilken som helst
annan stor amerikansk stad) med förnuftet i behåll,
måste man öva sig i konsten att hålla sig vaken. Man
måste lära sig att (bestämt, men utan anspänning) stå
emot radions, affischernas, filmernas och tidningarnas
ständigt verksamma hypnotiska kraft; dessa demoniska
röster, som ständigt viskar en i örat vad man skall
önska, vad man skall frukta, vad man skall äta och
dricka och ha på sig och njuta av, vad man skall göra
och tänka och vara. De har planerat ett liv för en —
från vaggen till graven och där bortom, som det skulle
vara lätt, ödesdigert lätt att acceptera.–Vakna,
vakna — innan du skriver på det där sjuårskontraktet,
köper det där huset du egentligen inte vill ha eller
gifter dig med den där flickan som du i hemlighet
föraktar. Sträck inte ut handen efter wiskyn för den kom-
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
