Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. O. Barck: Finska efterkrigsperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
OLAVI SIIPPAINEN
än tidigare. Men några egentliga spår av de
nyskapande insatser i samtidens litteratur, som
så ingående penetrerats av och blivit
mönster-givande för den avancerade dikten i Sverige,
uppvisar varken den finska prosakonsten eller
lyriken. I prosan har den realistiska
traditionen behållit greppet ända sedan Aleksis
Kivi med "Sju bröder" — förra hösten utgiven
i svensk nytolkning av Elmer Diktonius —
i genial och drastisk överexponering
levandegjorde den ödemarksvärld och den
folkkaraktär, som den nationella idealismen gömt undan
bakom idylliska kulisser. De finska berättarna,
från Kivi och Juhani Aho, Teuvo Pakkala
och Ilmari Kianto till Joel Lehtonen och
F. E. Sillanpää, Heikki Toppila och Unto
Seppänen, Pentti Haanpää och Toivo
Pekkanen, griper sitt stoff direkt ur folkhavet,
de flesta av dem har intim kännedom om
bygdemiljöer eller proletär vardag, om enkelt
folks levnadsvillkor och erfarenheter, om
strävsamma, torftiga eller förkomna existenser, om
hård kamp för tillvaron och snålt tillmätta
framtidsdrömmar. Den finska prosan har fram
till vår tid visat en bredd och en skärpa i sin
verklighetsåtergivning som gett sällsynt rika
möjligheter att genom den lära känna den
finska folkkaraktären och genuina finska
miljöer. Det finns i den ett starkt och
återkommande eko från de ödemarker vilka ännu i dag
endast delvis erövrats av odlingen; det är
det nationellt särpräglade, allmogelivets och de
slitna vardagsexistensernas värld som utgjort
de finska berättarnas mest givande
inspirationskälla, och det är den ämnessfären de
utan att väja för armodet och lidandena även
lyckats avlocka så mycken poesi, humor och
värme.
Men det är uppenbart att denna
traditionella folklivsskildring numera uttömt sina
möjligheter. Längst i den mikroskoperande
riktningen nådde Volter Kilpi, en minutiöst
noggrann och tålmodig verklighetsiakttagare
och människoskildrare, vars bygdemålningar
helt bygger på detalj verkan. Egna vägar har
vidare Iris Uurto och Helvi Hämäläinen gått,
den förra med huvudvikten lagd på
urbaniserade miljöer och psykologiska problemhärvor.
Också de proletära motiven har blivit
psykologiskt eller miljöhistoriskt mera inträngande
belysta hos enstaka yngre författare, såsom t. ex.
Olavi Siippainen, vars två romaner "Suuntana
läntinen" (Med riktning mot väst) och "Maata
näkyvissä" ("Land i sikte", sv. övers. 1948)
skildrar en arbetarynglings utveckling mot
bakgrunden av mellankrigstidens finska
samhälle, ett dokument över den kamp för rikare
livsmöjligheter som inneligger i
arbetarklassens emancipation. Från de senaste åren
minns man också Oiva Paloheimos
minia-tyrroman "Levoton lapsuus" ("Orolig
barndom", sv. övers. 1945), en intim och
konturskarp teckning av ett barns upplevelser av
den trista verkligheten bakom inbördeskriget.
Samme författare, utan tvivel en av den unga
generationens mest begåvade, har senare i
romanen "Peili" (Spegeln) gett en livfull och
fantasirik variation på ett satiriskt tema med
adress till humbugen i samtiden. Den lättare,
nästan galliskt smidiga stilkonst han här odlar
kan betraktas som orienteringsförsök utanför
den traditionella realismens inrutade domäner.
Mika Waltaris succé med "Sinuhe egyptiern",
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
