Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. O. Barck: Finska efterkrigsperspektiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. O. BARCK
det borgerliga samhället. Lättfattligt illustreras
den samhällskritiska aspekten i Eino
Myk-känens roman "Takaisintulo" (Återkomsten),
där en frontman och en kommunistisk diktare
ställs mot varandra, båda skildrade med försök
till verklig inlevelse och utan offer på
demagogins altare. Men trots det ärliga uppsåtet når
varken idékritiken eller samhällskarakteristiken
här längre än till utanverken. Det mesta av
debattinläggen i boken tillhör allmängodset
eller ger genom sin inriktning på exceptionella
fall inte någon representativ bild av de aktuella
motsättningarnas djupare orsaker och
innebörd. På sitt sätt röjer författaren med
besvärande tydlighet en vidsträckt opinions
osäkerhet i bedömningen av läget och dess böjelse
att stanna vid perifera iakttagelser.
Samtidigt har emellertid läkningsprocessen
i samhället fortskridit. Fjolåret öppnade nya
utsikter även i litteraturen. Sinikka
Kallio-Visapää väckte livlig uppmärksamhet med sin
roman "Kolme vuorokautta" (Tre dygn), ett
av de första vittnesbörden om lärospån av
modern europeisk litteratur, och Oiva
Palo-heimo säkrade sin plats som en av den unga
generationens mest begåvade diktare med
"Tuonen virran tällä puolen" (På denna sida
dödens älv), som på ett övertygande sätt
bryter med bygdeberättelsens schabloner. Även
Helvi Hämäläinen och Toivo Pekkanen kom
med nya arbeten, den senare med andra delen
av en brett upplagd skildring av hemstaden
Kotka under industrialismens
brytningsprocesser. Nya tillskott har fabriksstaden
Tammerfors gett arbetarlitteraturen: Väinö Linna,
Viljo Paula och Reino Mantere är namnen
på tre lovande nykomlingar, vilkas
framträdande ger bakgrunden till en nyligen förd
diskussion om arbetardiktens mål och medel,
närmast i anslutning till vad Folke Fridell haft att
anföra i ämnet i Sverige.
Man lägger märke till att debatten inte
längre gäller enbart kulturpolitiska problem.
Den konventionella eftersläpningen i den finska
romankonsten har angripits och kommenterats,
med utgångspunkt i ett arbete om romanens
struktur av Alex. Matson, som ger en
skarpsinnig och inträngande estetisk analys bl. a. av
Cervantes, Joyce och Kivi, i sitt slag
ensamstående i den moderna finska kritikens annaler.
Behovet av kontakter med omvärldens
avancerade litteratur, önskan att läsa och lära är hos
en yngre generation mera framträdande än
tidigare. Den rikligare tillgången på
översättningar av aktuella europeiska och amerikanska
diktare har gett kritiker som Kauko Kare,
Kauko Kula och Kai Laitinen — av vilka
särskilt den sistnämnde säkerligen kommer att
låta tala om sig i framtiden — anledning att
presentera namn som Gide, Eliot, Faulkner och
Camus.
Trots att 40-luku nedlagts behåller inte
de konservativa kulturtidskrifterna ensamma
fältet. Två nystartade kvartalstidskrifter
kommer i år att ge uttryck åt estetiska strävanden
och intressen, som står i medveten opposition
till den politiska infiltrationen i kulturlivet.
Den ena av dem, Ajan kirja (Tidens bok),
uppburen av Eino Leino-sällskapet, har redan
utsänt sitt första nummer med ett
programuttalande av huvudredaktören Vilho Suomi,
där det heter att tidskriften skall redigeras
i framstegsvänlig anda, med fönstren öppna
både åt väst och öst. I det första häftet
presenterar Kai Laitinen Eliots kvartetter och
skriver om Camus, Sinikka Kallio-Visapää
publicerar "East Coker" i finsk tolkning, och
Rafael Koskimies har en lång studie i Pär
Lagerkvists författarskap. Om strävan till
direkt kontakt väster ut vittnar även Ragnar
Bengtssons översikt av den moderna svenska
litteraturen och det faktum att en
svenskspråkig resumé avslutar häftet.
Det hör också till bilden att Yrjö Oinonen
i en uppsats om Eino Leino i denna tidskrift
ställer upp den finska lyrikens stormästare
som en levande gensaga mot alla nationella
strömningar vilka tenderar mot
självtillräcklighet och maktfilosofi. Därmed har en gräns
markerats mot förkrigstidens nationalism och
behovet av nya värderingsgrunder antytts.
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
