Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
rum, d. v. s. man hörde dem, och en ilande
ljusreflex gav en illusorisk optisk
understrykning.
Går vi så till Stellas roll, så finner vi Annika
Tretow i särklass (därmed inget ont om de
andra). Vännen i huset Mitch, som har mest
att göra näst de nämnda tre, en hygglig, tafatt
atletprick, är tydligen en tacksam roll. Både
Jan-Erik Lindqvist och Torsten Hillberg gjorde
starkt intryck av äkthet här, men priset togs
nog av Harry Ahlin, helt överraskande, då det
innebar en utvidgning av hans register i ny
och oväntad riktning. En skådespelarnotis av
intresse är att Anders Ek uppenbarligen håller
på att lägga om sin röst. Han tar den djupare
nedifrån nu, det kan låta litet opersonligt ännu,
nästan som Lars Hanson ibland, men det fyller
salongen bättre. Den personliga timbren
kommer nog igen, och säkerligen är han på rätt
väg.
För att avsluta detta avsnitt med ännu en
reflexion om författaren och pjäsen: att hålla
de första två tredjedelarna av ett stycke som
komedi, låt vara med en djupare botten under
replikerna, och sen våga låta det sluta i stor
tragedi rätt oförmedlat, och behålla
succégreppet om publiken, det är verkligen redan
det ingen liten prestation, helst i Amerika, där
bara för en tio femton år sen till och med
dramatiker av Paul Greens och Elmer Rices
format måste skriva om sina slut i happy
end-stil av hänsyn till smaken i salong och
direktörsloger.
*
Låt oss sedan övergå till den klassiska
repertoaren.
Efter Olof Molander-föreställningen av
Sofokles’ "Antigone" — så genial i sin originella
synkretism — var det med mera nyfikenhet
än hopp om stegring som man gick att se
truppen från Svenska Teatern i Helsingfors
vid dess gästspel på Dramaten med "Konung
Oidipus" (9 mars). Med kännedom om den
finländska scenens spelstil väntade man sig en
ganska traditionell föreställning, och det blev
det ju, men inte helt, och framför allt inte
i betydelsen slentrianmässighet. De
okonventionella inslagen stammade tydligen bl.a. från
Tyrone Guthrie, den engelske regissören, som
lanserade Robert Helpmann som tragisk aktör,
och som har blivit något av en brittisk
teaterambassadör genom sina resor och gästspel i
kontinentala länder, följda av
uppmärksammade korrespondenser till teaterpressen. Där
var t. ex. inledningsscenen med de om skydd
mot pesten anropande liggande strödda med
sina vita reningskvistar i dekorativ och
välberäknad oordning över hela scengolvet; och
så Oidipus’ entré, statuarisk ovan skaran, i sin
långa, fotsida mantel med högburna armar
och högburet huvud. En fläkt som av
Reinhardt eller Luzerke, men det var alltså Guthrie.
Mindre lyckad blev samme aktörs entré från
samma plats i portiken efter den blodiga
katastrofen med lokastes självmord och Oidipus’
självbländning. Guthrie lät här Runar
Schauman skyla sina vanställda drag med lyfta
kåpärmar på ett sätt som kom en kritiker att mera
träffande än artigt orda om herrgårdsspöken.
Överhuvud spelades exposén starkare än
peri-petin och epilogen, vartill väl Schaumans
egenart bidrog: en ståtlig gestalt, adjektivet
ädel tränger sig fram, med utsökt diktion, som
snarare höjdes än belastades av en rest av
tiansbottniskt tonfall. Ett par andra
överraskande och okonventionella drag i
föreställningen var av påtagligt lokalt rustikt ursprung,
jag tänker på de stapplande gubbarna, som
utgjorde kören av Tebes äldste, och främst på
Axel Slangus’ Teiresias, så trind om huvudet
och knipslug som den mest fullfjädrade
byskomakare. Annars kunde man nog sparat litet
på skägg, rynksmink och giktbrutenhet, det är
ju paradoxalt nog inget intryck av
ålderdomsskröplighet, som detta tvåtusentrehundraåriga
drama gör, utan av ynglingakraft, en fläkt
från vår kulturs ungdom och kanske bästa år.
Apropå kören i antika dramer i modern
version: det är alltid svårt få den att slå som
den skall när den gestaltas som talkör, även om
instuderingen är så omsorgsfull som här.
Varför inte göra som grekerna gjorde, låta kören
sjunga med (märk väl!) unisont
ackompanjemang av flöjt och cittra? Någon ung
kompositör kunde väl intresseras för den uppgiften och
den självdisciplinen, utan att behöva trasa
sönder stilen med modern polyfoni, låt vara
aldrig så "antikinspirerad" — för det har
erfarenheten visat, att modern musik i dessa
gamla skådespel är sämre än ingen och
fördärvar bara.
Månntro Molanderföreställningen av
"Antigone" alls kommit till om inte Anouilhs
"Antigone" varit uppe till diskussion och
dramaten-chefen tyckt att den klassiska var bättre ? Och
månntro "Konung Oidipus" blivit spelad i
Finland om inite Rabbe Enckells "Iokasta"
hade dykt upp och haft sina förespråkare? —
Gör inte de klåfingriga bearbetarna av gamla
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0328.html
