Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- April. N:r 4
- Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
som bar den väl genomarbetade
malmöföreställningen i minne (BLM februari 1949). En
av orsakerna var, hur paradoxalt det än låter,
Gunn Wallgren, som väl antagligen helt enkelt
inte haft tid att genomföra den omfattande
omläggning i ton och spelsätt, som hade
behövts för en så förtätad roll, så olika dem hon
närmast spelat. Det relativa (endast relativa!)
misslyckandet röjer mer de svårigheter en liten
tapper privatteater som Nyan arbetar under,
än vad den dömer teatern. Vid stadsteatrarna,
även de mindre, blir det alltmera sed att
åtminstone huvudaktörerna är fria från
vartannat program, och därmed får omkring två
månaders lång förberedelsetid för nästa. Men
så snart ett program är utspelt på Nyan, så
skingras de som inte är med i nästa över hela
landet på gästspel och riksteaterturnéer, och
sedan, när pjäsbyte skall ske, så får man
plocka i hast en odysseus här och en vildfågel
där, och inte har man heller råd med så många
scenrepetitioner i dekor, därtill är
dekorationsskiftet för svårt och arbetskrävande. Men litet
skuld har väl också stjärnsystemet. Man borde
inte köra samma folk i alla stora partier. Ingen
kan hålla sig stor om han eller hon inte får
spela smått emellan. Som förhållandena denna
gång låg till, undrar jag faktiskt om man inte
fått en bättre föreställning, ifall man i god tid
givit huvudrollen åt t. ex. Marianne Aminoff
(man minns hennes besjälade spel som den
äldre systern i "Tjuvarnas bal" i Malmö!)
och givit Gunn Wållgren den lyckliga kvinnan
med barnet, av vilken hon ju utan vidare gjort
en oförglömlig pärla, ett smycke, kanske
avgörande för helhetsintrycket. — Gunnar
Lindblads dekor var inte att nämna på samma
dag som hans geniala norrköpingsuppvisning,
skildrad här ovan; av de enskilda tablåerna
tyckte jag scenen vid bäcken lyckades bäst,
med Inga Gill mest framträdande av
tvät-terskorna, och av de enskilda agerande i
periferin gjordes den färgstarkaste insatsen av
Naima Wifstrand som den "gudlösa gumman".
*
Marie bebådelsedag den 25 mars lanserades
en ny svensk och skånsk dramatiker på södra
Teatern i Malmö i och med premiären på
Sigvard Mårtenssons "I pingstens brus". Det
ofruktsamma äktenskapets förbannelse ligger
som dramatiskt motiv och ofärdsblommors
grogrund här, precis som i "Markens gud"
och "Yerma". — "Allt skulle vara annorlunda
bara vi fått barn! det måste vara barn ändå!"
suckar bondhustrun Elin Tomasson, framställd
av Gun Robertson med bistert ansikte, stora,
platta skor och själens torka. Och som i
"Markens gud" är det en ung flicka, som blir
ödesdiger för äktenskapet mellan henne och hennes
man Birger (Oscar Ljung), fjortonåringen
Frida, som tjänar på gården, och som spelades
med förbluffande säkerhet av debutanten Berit
Gustafsson — inkarnationen av en utvecklad
och ändå så outvecklad tonåring, oraffinerad
och litet klumpig, men fräsch, ärlig i sin
natur, men oåtkomlig i attityden som reaktion
på sin underdåniga ställning i huset. I motsats
till den riktiga Rhoda faller dock denna inte
för husbond, utan för drängen Neill, Manfred
Söderlund heter han i detta fall, alldeles
briljant framställd av Nils Fritz, blyg på ett fräckt
sätt, fräck på ett blygt, en arbetskarl. Akten
där "förförelsen" sker, den är lagom
ömsesidig för resten, och akten bär nummer 2, är
för övrigt ett mästerprov av realistisk
iakttagelse och förmåga att chosefritt men
dramatiskt återge den. Tredje akten skildrar
"syndafallets" konsekvenser, dräng och piga blir
bortkörda i anständighetens namn, men för
Birger Tomassons har hans rätts ställning och
hans känslors art gått upp, och han skjuter sig
(orealistiskt; bönder hör till de
samhällskate-gorier, där självmord är sällsyntast, och när
det sker, hänger de sig). Denna sista akt har
författaren arbetat hårt med, och riktigt bra
och färdig har den aldrig blivit. Den siktar
till att förklara och redogöra för alltför
mycket på en gång, syntes det mer än en
kritiker.
Anders Frithiof som Fridas morfar, gubben
Herman, och Julian Kindahl som mormor
Klara vill man också nämna ur rollistan. Där
fanns solitt kunnande, inte bara av teater, utan
av modellerna! Den kostliga humor som de
två spred in i det dystra dramat, som diskreta
solfläckar i ett dammigt stall, kan kanske sägas
ha legat vid sidan av texten. Låt så vara. Men
den stred inte mot den. Och hade inte den
humorn varit hade det varit fara värt att
uppmärksamheten slappats också för
problematiken och tragiken. Ett är säkert, Ingmar
Bergman, Blomgren, Dagerman, Ahlin, Axel
Strindberg m. fl. får känna sig allt mindre ensamma.
Vi har ännu en ny dramatiker.
#
Eller kanske två, eller tre. Jag har tyvär inte
haft tillfälle följa alla de mer eller mindre
slutna och delvis amatörbetonade klubbteatrar
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0330.html
