Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
personager i filmen, d. v. s. genom att fånga
in den verklighet, som finns överallt
runtomkring oss.
Film är för Käutner ett naturligt och fullt
behärskat uttrycksmedel. Formen i "Film utan
namn" verkar skenbart rapsodisk, ibland ytlig,
men är i själva verket ytterst originell och
välberäknad; tempot frapperar genom sin
snabbhet, och ideligen blixtrar infallen,
filmiskt tänkta och utformade. Kameran, förd av
Igor Oberberg, har blivit den lydiga pensel,
med vilken konstnären målar ömsom ironiskt,
t. ex. i de utomordentligt gjorda parodierna på
"ruinfilm" och "Kitsch", ömsom vekt och
stämningsmättat i scener, där människor och
natur kommer åskådaren så nära, att man
fysiskt förnimmer en sommarnatts mjuka
förtrollning eller hur förälskelsen mitt i
vardagens bestyr växer fram mellan två
människor i ett ögonblick av värme och kontakt,
då tiden plötsligt tycks stå stilla.
I sin genre är "Film utan namn" ett
fulländat konstverk. Men samtidigt är den ett
personligt credo, där Käutner deklarerar sin tro
på de värden, vilka kan rädda Tyskland ur
mänskligt kaos och bygga upp något nytt och
bättre. Det enkla, ursprungliga, representerat
av den sunda, livsbejakande Christine
(Hildegard Knef), vilken stiger ur spillrorna som
en ny Fågel Fenix ("Ich bin ja nur so
einfach . .. einfach so ...) blir för
professorn-esteten (Hans Söhnker) vägen ut mot ett nytt
liv, fritt från avarterna i hans gamla men med
de livskraftiga elementen i detta omstöpta i en
frisk och inspirerande form. Än en gång
möter vi problemet ensamhet-gemenskap, det
problem som här i Sverige inspirerat Ingmar
Bergman till hans filmer, i grundtanke lika
Käutners, i utformning helt väsensskilda.
"Film utan namn" är ett elegant turnerat
inlägg i debatten om filmens uppgift i dagens
verklighet. Den drar en lans för det varma
leendet, för en det sant mänskligas renässans,
och fullt i linje med Käutners egen
personlighet söker den sina ideal i den poetiska
realismen utan att därför ge avkall på
sanningskravet. Därigenom blir filmen inte bara en av
de ljusaste och vänligaste som på länge stått
på repertoaren utan också ett verk som pekar
framåt mot en ny och för alla länders film
fruktbar verklighetsuppfattning
Hugo Wortzelius
Kvinnojägaren (La Ferme du Pendu). Manus:
André-Paul Antoine efter en roman av
Gilbert Dupé. Foto: André Thomas. Regi:
Jean Dréville. Produktion: André
Tranché 1945—46.
Bondefilmen är en vansklig filmgenre, där
nian oftast hamnar i antingen okonstnärlig
naturalism eller gamla rådbråkade schabloner.
Fransmannen Dréville har emellertid i stort
sett lyckats undvika båda dessa faror i sin
"Kvinnojägaren" — en film där man hela
tiden förnimmer närheten itill myllan och
gammal nedärvd fransk bondekultur sådan man
mött den också i "Farrebique". Ett gemensamt
problem för båda filmerna är för övrigt
brytningen mellan stad och land, en ny tids
uppluckrande av sekelgamla traditioner.
Dréville hör knappast till de betydande
filmskaparna, men denna gång har han tydligen
inspirerats av sitt ämne och därigenom lämnat
sin en smula bleka stil för ett mera blodfullt
och robust grepp om människor och miljö.
Bildutformningen har fått tycke av den
klassiska ryska stumfilmens storslagna kraft, och
filmens rytm ansluter sig nära till ämnet,
understrykande dramats mörka inslag eller,
t. ex. i scenerna från bröllopsfesten, fångande
något av den hetsande, erotiska atmosfären.
Man har hela tiden en stark känsla av att
den historia, som berättas om de fyra
syskonens förhållande till varann, till gården och
omgivningen, är lika äkta både i sin tragik och
sin bisarra humor. Skådespelarna illuderar
verkligen franska lantbor: den äldste brodern
(Charles Vanel) med sin fanatiska kärlek
till jorden och traditionen, systern (Arletty
Merry), som gör revolt mot denna livegenskap,
kvinnojägaren själv (Alfred Adam), en
samtidigt komisk och djupt tragisk by-Don Juan,
och Marie (Lucienne Laurence), det
oskuldsfulla offret för hans erotiska attacker.
Genomförd stil, känsla för valörer, ett rikt typgalleri
och inte minst André Thomas’ bländande foto
gör "Kvinnojägaren" till en väsentlig film
i fransk produktion. Hugo Wortzelius
Gatan. Scenario: Mårten Edlund efter en
synopsis av Nils Idström efter ett
autentiskt fall. Foto: Sten Dahlgren. Regi:
Gösta Werner. Kungsfilm.
"Gatan" är intressant mindre för vad den
utger sig berätta om stockholmskt
undre-värl-den-liv än för vad den berättar om regissören
Gösta Werner och hans speciella egenart soitl
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
