Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
stycke inom lyriken till den miljönyerövring
som Folke Fridell företagit inom romanen.
Stig Sjödin tycks inte ha börjat sin
miljöskildring med porträttdikterna. Redan i den
förra diktsamlingen, "Sommarpredikan", fanns
en avdelning dikter med motiv från järnbruket
som gav hans egna reaktioner och upplevelser
inför "den järnförädlande, kraftförbrukande
välsmorda maskinen Utkomst", och denna
avdelning har nu byggts ut till den första hälften
av samlingen "Sotfragment". Om den poetiska
tekniken i detta avsnitt delvis är en annan än
i det följ ande, är tonfallet ändå beundransvärt
samstämt. "Det heta skriket från stål till stål"
och det monotona slamret från valsarna anger
den hårda huvudmelodin i en svettdrypande
symfoni som en tillfällig besökare mycket väl
med omedveten cynism skulle kunna finna
fascinerande och pittoresk. De vildaste
dissonanserna i detta kollektiva vardagsinferno
ljuder när den enskildes offer blir en
momentant påtaglig verklighet, när elden eller
metallen biter och otämjd träffar någon. När Stig
Sjödin i korta situationsbilder berättar om
sådana ögonblick ter sig övergången till
porträttdikten självfallen — utan de enskilda
ödenas skarpa konturer blir den kollektiva
verkligheten töckenartad. Och man stannar till
sist inför några av de sista porträtten, där
poeten ger sina finaste destillat av den sotiga
verklighetsbrygden. "Betaren" vid de ångande
karen med syra får sitt sympatiska epitafium:
"Han kunde skratta utan att göra illa", och
’’Modellbyggarens" patetiska drömliv får till
sist definitiv förståelse, en poets förståelse:
Han dröjer sig kvar vid stationen
sen alla tåg har kommit och gått.
Han står på perrongen och längtar ut
i tjugo år och får heta stins
av de elaka tungorna.
Kammaren hans är fylld av modeller,
vagnar och lok och bortstävande skepp.
När hans kropp värkt sönder av längtan
och hjärnan grubblat sig sjuk
får han äntligen resa.
Åke Janzon
POETISKT
OCH PROSAISKT
Annalisa Forssberger: Mörk idyll. KF: s
bokförlag 1948. 5:—.
Martha Sahlström: Synnerberg och
romantiken. Nymans 1948. 5:25.
Det något förbrukade slagordet ångest
kommer tillbaks även i uvertyren till Annalisa
Forssbergers bok: "I en värld full av ångest
har jag återvänt till detta: plommonens
sakrament och det varma skenet från en lampa."
Men den idyll som hon söker och finner bortom
två världskrig och den ekonomiska revolution
som gjort hennes barndomshem till en
ruinplats, den är, också den, ångestfylld.
Barndomens förmåga att lägga in hallucinationens
skräckupplevelse i de närmaste och mest
vardagliga tingen, samtidigt som den kanske med
obekymrad lätthet går förbi verkliga spöken,
det verkar vara vad Annalisa Forssberger
främst har velat beskriva. Långa stycken glider
hennes skildring fram som en normal elegi
över ett lyckligt och föga klasskampsmedvetet
förflutet, en vacker bygd som förötts, ett socialt
sammanhang som brutits och inte
återuppstått. Men alltsammans har samma dolda
bakgrund av något mycket värre, någon mycket
svartare skugga. Den lilla Anna, flickan vars
barndom boken handlar om, anar bakom den
nya skrivmaskinsfrökens vita hy och svarta
ögon, eller bakom den gamla fasterns
släkthistorier, eller den österrikiska lekkamratens
förtroenden, en mycket elementärare fasa än
någon vuxen — barmhärtigt nog — brukar
vara i stånd att känna. Det är en ton som
ligger mycket dov och mycket sordinerad i
basen, men dess ackompanjemang till
historien tystnar sällan.
Ingen tycks hittills ha kunnat recensera
boken utan att ta till musikaliska liknelser,
och när man läst den förstår man varför. Den
sortens krävande och ändå dämpade stilkonst
som man möter här liknar ingenting så mycket
som harmoniernas fruktbara ödmjukhet inför
matematiken, detta som kanske är det innersta
i musikupplevelsen. Här sägs mycket få ord
som inte har långa ekon, och inom bokens
pärmar ryms lika mycket poesi som i många
diktsamlingar. Man anar, men endast anar,
ansträngningen som ligger bakom varje sida, och
om man inte visste att boken är den första
efter en lång tystnad skulle man nästan kunna
gissa det ändå. Den har mognat länge.
Martha Sahlström skriver däremot inte
poesi, hon skriver berättelser, alldeles utmärkt
underhållande berättelser med en aning
sentimentalitet och rätt mycket humor. De handlar
mest om fattigt och vanligt folk, innehåller
ingen samhällssatir av grövre art men däremot
en hel del iakttagelser om de sätt, på vilka
folk kan göra vardagen lättare eller tyngre
för varandra. Utan alla jämförelser för övrigt
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
