Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
kuber och han såg sig själv, liten, förkrympt,
hängande över pumpen, i högerhästens stora
blå-skimrande pupill.
Främst tack vare sin förfinade stilistiska
kvalitet kan "Manne" således betecknas som
en av Erik Asklunds mest läsvärda böcker.
Över dess sidor dröjer en stämning av svalnad
glöd, nålfint stickande resignation; tunnblå
breder det förflutnas skymning ut sig under
vindstilla, mörka träd och glest utplacerade
gatlyktor. Det har gått tjugu år sedan
fanfaren med fem trumpeter blåste in ett nytt
skede i den unga litteraturen, och att det för
åtminstone en av gruppens medlemmar varit
underliga och aventusiasmerande år behöver
man inte sväva i tvivelsmål om efter att ha
läst "Manne". Per Erik Wahlund
NIGHTLETTER
Gösta Oswald (Peter Sergius): En
privatmans vedermödor. Bonniers
1949. 7: 50.
Mitt intryck av Gösta Oswalds första bok,
"Den andaktsfull vissiaren", var nog att
författaren krånglade till det för sig en smula
i onödan. Denna prosaiska lyrik var för
avsiktligt utförd, och det fanns för många
pekpinnar i marginalerna, något som de gamla
hederliga (av författaren apostroferade)
bud-dhistmunkarna Såriputta och Moggalläna
knappast skulle ha gillat, hur didaktiska de än må
ha varit.
Men strängt taget sker ju ingenting i onödan,
och betraktar man den förra boken som en
inledning och en förövning till "En
privatmans vedermödor" blir allting med en gång så
meningsfullt och riktigt. Den nya boken är
ingalunda enklare eller mindre svårläst, mindre
komplicerad, men — mellan raderna talar
passionen sitt tydliga och vältaliga språk, och
detta gör boken klar, övertygande, ja,
gripande. Den något prosaiske lyrikern Oswald
har funnit sig själv, som lyrisk prosaist.
Jag är inte påverkningshistoriker och söker
inte förebilder, något som i Oswalds fall också
vore meningslöst, eftersom han sannerligen
inte låter en sväva i tvivelsmål om vad han
läst och anammat. Men då man skall fästa
uppmärksamheten vid en nova på himlen har
man ingenting bättre att göra än att komma
med en platsbestämning. Inom svensk
tradition förefaller mig "En privatmans veder-
mödor" stå särskilt nära Livijns "Spader
Dame", inom utländsk är den stilistiskt
någonstans mittemellan "Ulysses" och "Finnegans
Wake", men närmast kommer den nog i alla
fall Rilke. Liksom Malte Laurids Brigge
förfogar Oswalds ’Peter Sergius’ över en
omfångsrik kulturgarderob och försöker lura sin
ångest genom att klä ut sig i än det ena
plagget, än det andra. Man kan uppriktigt sagt inte
fatta hur denne tjugutreåring hunnit med att
tillägna sig allt, för det är inite någon
katalogaria det är fråga om utan om en djup och
lidelsefull kulturupplevelse. Och det är inga
allfarvägar Oswald går: han har t. ex.
upptäckt att vi i Swedenborgs Drömbok äger ett
av våra märkligaste mänskliga dokument, inte
bara en psykologisk kuriositet utan ett av de
största exempel på "poesi i sak" som
litteraturen kan uppvisa. När han så på s. 115—118
kopplar samman denne Swedenborg med den
slagrörde Johann Sebastian Bach som
dikterade ner "Die Kunst der Fuge" blir resultatet
något så egendomligt som en gavott inifrån, en
kultursyntes och en av de finaste inblickar i
barockens art och väsen som anmälaren vet sig
ha läst. Men Oswald "har mera mod", för
att tala med Södergran: han har också kastat
sina blickar på Hieronymus Boschs medeltida
mystik och på Klees moderna, på Kristina av
Stumbelen och på hysterikor av en nyare och
mera desperat sort, på Petronius och
Baude-laire, han roar sig med att travestera partier
av Rimbaud, skickar i förbigående en tanke
till Eldpredikan, lånar ett ord av Ekelund
och ett paustecken av Mahler, en sångbarhet
ur Tristan. Skulle anmälaren försöka
redovisa Oswalds bildningsgång bleve
emellertid resultatet vad författaren själv märkligt
nog lyckats undvika: nämligen en katalog.
Något kan dock sägas för att karakterisera
den, och lämpligen går man då efter de vita
fläckarna, lakunerna, sådant som lyser med
sin frånvaro. För "liv och lycka" och lätthet
har Oswald inte stort sinne (jag hittar t. ex.
inte Mozarts namn, eller missminner jag
mig?) — men så är det ju också fråga om
ett svartsjukedrama, en passionshistoria. Den
fingerade hjälten har (i fantasin) mördat sin
hustru och hennes älskare, och boken är hans
inre monolog under det dygn han väntar på
polisen (döden): ett slags passionerat bokslut
med allt vad han levt sig in i av kultur. Det är,
om man så vill, en konstruktion, en tankelek,
och katalogfaran har jag redan talat om, men
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
