Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
svarar "dig"). Jag undrar för resten om böcker
av denna art alls borde översättas mellan våra
nordiska syskonspråk; de som kan tänkas
verkligen uppskatta dem, läser nog hellre en
originalversion. Liksom i fråga om lyrik kan
knappast ens en skicklig tolkning ge verken full
rättvisa.
Vår yngre litteratur är i stor utsträckning
präglad av pessimism. Så också den
fin-de-siècle-riktning, som Obstfelder tillhörde. Men
hur olika, hur mycket mjukare, dämpat
ve-modsfullt då. Ibland kan man sakna den tonen.
Vackert har Karlfeldt — i sin dikt till
Stockholm och Hjalmar Söderberg — fångat hela
den stämning, som möter oss också i Sigbjørn
Obstfelders bok — och böcker:
Och sent i seklets kväll på "Aftonstjärnan"
en drömmare satt ensam och förstämd.
Då såg han henne skymta, skymningstärnan
som genom prosans gator irrar skrämd.
Han lyfte hastigt fönstrets draperi;
men som en nattblå hamn hon gled förbi,
en vägvill fläkt, en brusten melodi.
Labs Englund
EN
ÖVERSÄTTNINGS-BRAGD
Alexis Kivi: Sju bröder. Översättning av
Elmer Diktonius. Illustrerad av Marcus
Collin. Norstedts 1948. 25:—.
Översättarens arbete brukar ju vanligen
omnämnas i slutet av en recension. När det gäller
Kivis "Sju bröder" känner man sig i hög grad
manad att börja med namnet Diktonius.
Intrycket av en helt egenartad översättning måste
bli det första vid läsningen av boken. Känner
man till Diktonius’ stil, kan man inte värja sig
för misstanken att detta kanske mer är
Diktonius än Kivi, så starkt blir medvetandet att
läsa ett original. Men om man med hjälp av
finskspråkig sakkunskap granskar de mest
personligt klingande stilistiska egenheterna, skall
man finna att de smyger sig mycket nära
originalet, ja, är utlyssnade till omdiktning
på ett sätt man trodde var möjligt blott i
enstaka fall.
Översättaren och författaren står varandra
mycket nära, inte bara så att Kivi ständigt
utövat en personlig dragning på Diktonius.
Kivis födelsesocken, Nurmijärvi i Tavastland,
som också är de sju brödernas socken, är
Diktonius’ eget diktarlandskap. Han har
tillbragt en stor del av sitt liv där och känner
i grund dess folk och dialekt. Det är nu snart
åttio år sedan "Seitsemän veljestä" kom ut och
trettio år sedan den första svenska
översättningen gjordes. Den mest frapperande nyheten
i Diktonius’ översättning är meningarnas rytm
och syntax, som han medvetet låter närma sig
finskan. I Lauréns översättning heter det t. ex.:
Nu steg Viertolas förtörnade patron fram, den
stor-magade herrn med de utstående ögonen. Han steg
svettig fram med sin tiomannastyrka.
Hos Diktonius:
Steg så fram Viertolas arga patron, steg drypande
av svett den storbukiga, glosögda herrn, med tio man
i följe.
Genom att här följa finskans starka
verbbetoning uppnås ju både större expressivitet
och ett närmande till originalets anda av road
överdrift. Ständigt träffar man på ord som
sprungna direkt ur Diktonius’ egen
diktarverk-stad, som då han i den vackra dikten om
ekorren ger den namnet "svajarsvansen" eller
ger uttryck åt den storordige Juhanis hotelse
till sina bröder:
"... den som härefter önskar ställa till bråk, han
får harpasset i näven, en spark i aktern och
flyktbacken framför sig."
Båda dessa ord kommer mycket nära
originalets.
Lauri är den av bröderna, hos vilken Kivi
nedlagt mycket av sig själv, sin enslighet och
sin melankoli. Ett av bokens vackraste partier
är Lauris ensamma vandring i skogen, när
de bullrande bröderna slår trissa. Jag ställer
Lauréns och Diktonius’ översättningar bredvid
varandra:
Han såg Impivaaras branta berg, men i ett
omätligt svindlande fjärran, samt det melankoliska ensliga
pörtet bland de dunkla skogarna i kvällen." (Laurén.)
Han såg Impivaaras branta berg men i ett
omätligt, sinnesstingande fjärran, såg där mitt bland de
kvällsliga skogarna det modstulna pörtet. (Diktonius.)
Både meningens rytm och ordval kommer
hos Diktonius så nära originalet som möjligt,
och vad som är viktigast, den djupt personliga
ton, som detta ställe ger uttryck åt, har inte
gått förlorad.
Men när detta var undanstökat och maten
framdukad, satte de sig att spisa på den kvällsomslutna
sveden.
Hur ofta förs inte tanken till Homeros i
detta finska ödemarksepos? Havsvågorna är
utbytta mot de sorgtunga granarna, den rosen-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
