Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Simeoni viskar att uvens rop varslar om mord.
Då kommer genast ett nyktert svar från
Tuomas, som kommer all skräck och oro att
försvinna: "Att ropa i skogen är dess yrke
och har ingen betydelse." Så blir den
kollektiva hjälpen de sju brödernas livsrytm inte
bara på jakt och vid arbetet på sveden, utan
också vid de stillsamma andliga övningar som
måste bedrivas för att bekämpa skräcken och
förfallet.
Om Marcus Collins illustrationer behöver
man inte säga mer än att de gott kan
jämställas med Gallen-Kallelas och att de
tecknade figurerna i sin tunga jordiskhet mången
gång även kommer textens anda närmare.
(Till sist, snälle Elmer, när det gått så bra
med den här boken, låt det snart bli en volym
Volter Kilpi också! Det är du den ende som
kan göra.) Carl-Erik af Geijerstam
FINSK ARBETARE
Olavi Siippainen: Land i sikte. Översättning
av Maj Britt Cederström.
Hökerbergs 1948. 7: 50.
I romanen "Att vinna klarhet" (sv. övers.
1944) skildrade Siippainen fyra år av
arbetarpojken Arne Korhonens liv från tretton- till
sjuttonårsåldern. Den nya romanen är en direkt
fortsättning och för fram skildringen till
tjugu-tvåårsåldern. Den förra boken slutade med att
fadern omkom vid en olyckshändelse vid ett
bygge, och "Land i sikte" börjar med att sonen
får rycka in på faderns plats och bli
familjeförsörjare. De båda böckerna är ganska olika
varandra. Den sista bär otvivelaktigt spår av
att den utkommit efter kriget (1946). Den är
på ett helt annat sätt frispråkig beträffande
samhällsproblemen 1933—37. Lapporörelsens
både förlamande och väckande innebörd i
arbetarkretsar återges, värnpliktsutbildningen
skildras med hatfylld energi som preusseri och
mordinlärande, och klasskampens och
klassmedvetandets problem blir centrala i Arne
Korhonens liv.
Siippainen har förmågan att börja en roman.
Båda hans böcker börjar på samma sätt med
att modern väcker sonen till arbetsdagen.
Köket, matbordet, kaffedrickningen, de tunga
och för stora stövlarna, det fåordiga talet,
mörkret som väntar utanför rutorna, allt
överförs med drömlik säkerhet. Konstnärligt når
Siippainen högst just i den starka närvaro-
känsla han förmår skapa, i hemmet och på
arbetsplatsen. Det är där som pojkens sinnen
upplever allt.
Men det inträder många förbryllande
stil-element i den nya boken. Detta är särskilt fallet
då författaren själv talar om pojken. Stundom
övergår detta betraktande omärkligt i inre
monolog, och man får ett starkt intryck av
enhet mellan författarpersonen och bokens
huvudperson. Men det är just i dessa
övergångar som man, om det gällde ett original,
utan tvekan skulle stämpla en del partier som
prov på dålig stil. När det gäller översättning
är man ju mer försiktig, men det är så stora
motsättningar mellan de knappa och suggestiva
uttrycken för pojksinnets upplevelser och den
något överflödande stilen i författarens
betraktelser, att de framstår som avsiktliga och gör
anspråk på konstnärlighet. En lång
naturbetraktelse inleds på följande vis:
Efter en oändligt lång väntan vrider sig Jorden
åter så att människorna på dess norra del, som
tröttnat på mörker och kyla, får bevis på att intet mörker
och ingen kyla är orubblig. En morgon är allt inte
längre bara mörker och kyla, det är över för den här
gången, allt badar i bländande ljus. Jorden vaknar ur
sin långa tunga sömn o. s. v.
Banala och nötta fraser kan ju i visst
sammanhang användas som uttryck för
okontrollerad sinneslätthet, men följande passus, som
skall framställa ett själsförlopp, kan ju inte
betecknas som annat än en viss slapphet i stilen:
Nu har Arne Korhonen äntligen kommit underfund
med, vad det är för ett frö, som legat och grott inom
honom under långa smärtfyllda år, som svällt och
fordrat rätt att få breda ut sina hjärtblad i ljuset,
liksom allt annat växande sträcker sig mot ljuset, allt
levandes moder.
Att man fäster sig vid sådana stildrag och
tar upp dem i en recension, beror på att boken
är intressant och återger ett människoöde med
särart och närvaro. Det som den unge Arne
Korhonen efter ett nattligt möte med en
försupen författare deklarerar om sina egna
författardrömmar, blir också det bestående
intrycket av Siippainens bok:
Om jag någon gång kommer att skriva något, skall
det vara rent, tänker han och en stor glädje fyller
honom. Han darrar men inte längre av köld. Jag bryr
mig inte om det yttre, men det inre måste vara rent,
tänker han vidare. Det skall innehålla något av min
personlighet.
Carl-Erik af Geijerstam
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
