Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
denna uppräkning låta lura sig att antaga att
hans bok ens stilistiskt skulle göra ett
osjälvständigt intryck. Han skriver nästan
genomgående en utomordentlig prosa, som har
klarhet och spänst och ofta mera av fantasi
och lyriska kvaliteter än dikterna låter ana.
Ur den groteskt uppsluppna fantasmagorien
"Tango jalousie", som är sparsamt
interfolierad med ädla Blandarcitat, kan man anteckna
små surrealistiska detaljer — besökaren på
danspalatset blir biten i handen av en dam
i gammalrosa:
Just som damen tvangs att släppa den bet hon
till, i tumlåret, och det blev ett märke som efter en
liten rävsax eller en liten råttfälla. Några små
blodpärlor växte fram. De sutto på huden som små
marianyckelpigor, utan prickar. Jag tvang dem att
flyga sin väg.
I "Kvinnotornet" som är en hel sinfonietta,
där instrumenteringen ständigt förvandlas, som
helhet en väl kuriös komposition, finns
briljanta partier, både enbart virtuosa och
sådana som är mer än virtuosa. Det heter där
om den ovannämnda T.:
Hon är nu trettiotvå år. Hon såg likadan ut när
hon var nitton. Hon ser säkert likadan ut, när hon
är femtiotvå. Hon åldras inte. Hon har ju inte något
kön. Det är könet som åldras. Åtrån, viljan, aptiten,
längtan åldras. Fruktan fräter, önskan dödar.
Det är nästan omöjligt att söka precisera
en värdering av "Moderna myter" som
diktverk. Boken har alltför mycket karaktär av
antologi — den hade säkert vunnit på att bli
flera böcker. Om dess författare kan man säga
att hans begåvning kanske är i
extravagan-taste laget för en diktare. Det sades en gång
om en svensk diplomat, att han var för
intelligent för att passa till professor. (Det var, får
man hoppas, en liten överdrift.) Om Lars
Gyllensten skulle man våga påstå, att han är
för kvick för att riktigt vara diktare. Kvickhet
är ju en egenskap som predestinerar för
artificiella excesser, och man kan väl inte alldeles
frikänna "Moderna myter" från sådana drag.
Hur allvarlig den problematik än är som ligger
bakom denna mycket läsvärda och
utomordentligt njutbara bok, har man nog en känsla av
att författaren ännu inte riktigt tar sig själv
på allvar just som diktare. Det hedrar i så fall
hans självironi, det hedrar kanske hans allvar.
Det allvar som kanske ändå inte i längden
vinner på en strävan att förenas med
osårbarhet. Åke Janzon
DEN FÖRBANNADE
KLOCKAN
Elsa Appelquist : Krig med räknesticka.
KF:s bokförlag 1949. 5: —.
"Krig med räknesticka" kan sägas vara ett
inlägg i den pågående s. k. Fridell-diskussionen
och författarinnan torde inte heller vara
främmande för kollektivromanens idé, men hon
tycks mig i det fallet klarare än Lo-Johansson.
Kanske beror skildringens effektivitet på att
hon begränsat sin miljö till ett enda, om också
jättelikt, fabrikskomplex — det liknar f. ö.
L. M. Ericsson i Midsommarkransen — och
inte, som statarnas diktare kanske skulle ha
gjort, försökt skildra elektricitetsindustrin i
dess helhet.
Elsa Appelquists stil är en smula torr men
det gör ingenting för man får verkligen veta
mycket om en miljö som är en tämligen
obekant: det löpande bandets värld. I detta
tempohelvete, som dock hade sina solstrålar i form
av fem minuters prat, en fimp på wc, en slurk
kaffe, uppenbarar sig så tidsstudiemannen, med
stoppuret och öknamnet "räknesticka",
ingenjörsmentalitetens representant. Han är först
ensam men får småningom en stab av
medhjälpare: fabriksbyråkratin omorganiseras och
påbyggs med "drömmar i funkis" ovanför de
tempoarbetande huvuden. Kampen nedifrån
mot denna nyordning, som har vantrevnad och
arbetshysteri till följd, förs till en början på
ett ganska tafatt och förvirrat sätt, framför allt
ställer den mellanhänderna mellan arbetstagare
och arbetsköpare, alltså basar, förmän,
ombudsmän eller ombudsmannaämnen i en
moraliskt vansklig position. Det slutar med
spontana massuppsägningar och sjunkande
produktion. Tidsstudiemännen hade inte som i
Sovjet säkrat sin position genom att binda
arbetarna till arbetsplatsen för att kunna dölja
sitt misslyckande under pappersresultat. Deras
kalkyl hade inte tagit med den rent
mänskliga faktorn som förändrar talet.
Några arbetarporträtt är ganska fint
träffade: den socialdemokratiskt stadgade
ombudsman Levin, den potentielle strebern Harry, den
filosofiske Harald. Huvudbehållningen av
romanen är dock den inblick som den ger i
förhållandena.
Ur den synpunkten kan den också uppfattas
som symbolisk skildring. Fabriken är
samhället i smått, ledningen är dels byråkrater av
en äldre typ, dels planhushållningsteoretiker
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
