Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Eyvind Johnson: Pierre Barrot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
PIERRE BARROT
Pierre Barrot var född 1595.
Han hade själv på ett anmärkningsvärt sätt
varit utsatt för demoner men de hade inte fått
grepp om honom.
Vintern när han fyllde sjutton år var hans
hälsa så eländig, att man trodde att han skulle
dö. Han låg till sängs två månader, men även
sedan han kommit på benen fortsatte
sjukdomen. Demoner, förklädda till kvinnor, visade
sig för honom på nätterna. Han hade syner,
inga strålande uppenbarelser som han
längtade efter utan snarare bara glimtar av det
mest förbjudna. Efter lång tvekan biktade han
för priorn, som emellertid inte tycktes ta det
så allvarligt. Satan försöker alltid, sade priorn.
Han försöker med alla, det gäller att stå emot.
En dag kallade han Pierre Barrot till sig. Jag
har skrivit till din far, sade han, och nu har
jag fått svar. Du ska få följa med honom på
en resa till Paris.
Det var en ämbetsresa, i slutet av april, och
den skulle inte ta mer än tolv—fjorton dagar.
Men Pierre Barrot kände oro både för fadern,
som han inte hade träffat på ett och ett halvt
år, och för resan. Bredvid oron fanns en
lockelse som han ängslades för; men han sade
sig själv att han skulle bekämpa lockelsen med
att betrakta katedraler.
Fadern hämtade honom i kaross. De hade
ett aktningsbjudande följe av ryttare, sex man,
och reste över Chåtellerault, Tours, Amboise,
Blois och Orléans, där fadern hade ärenden,
och sedan över Etampes och Pithiviers, och
vägen var, denna vår 1612, inte riskfri. Och
allt det vackra han såg under
inledningsetappen och nöjet av faderns oväntade vänlighet,
pratsamhet, ja uppsluppenhet, försvann i brun
rök för det han upplevde i Tours där de tog
första nattkvarteret.
Efteråt, under årens lopp, lade han ihop
detalj med detalj och fick en viss bild av hela
händelsesammanhanget. Bilden kunde kallas:
Djävulen uppenbarar sig.
Värdshuset hette "Guldkulan" och låg nära
Saint-Gatienkatedralen. Det var förvånande
anspråklöst om man tänkte på domaren och
åklagaren Barrots krav på tillvaron, men de
tog in där eftersom han kände värdfolket
sedan gammalt. Ressällskapet fyllde nästan hela
huset. Domaren själv tog största rummet i
mellanvåningen, han måste arbeta en smula på
natten och ville vara ostörd, sade han, och de
andra placerades som det passade. Pierre
Barrot fick ett litet vindsrum ytterligare en trappa
upp, och han fick vara ensam, för betjänten
Balthasar ville hålla till därnere. Senare i sitt
liv såg han Djävulens finurliga plan i detta.
De åt i stort kompani nere i salen med andra
resande gäster och värdfolket hjälpte till att
servera. Mannen var liten, mager, gnällig och
hopbitet sur och rörde sig med stötiga steg,
hustrun storväxt, svarthårig, brunögd och
kvick i tungan. Hon spärrade upp ögonen och
tittade förebrående på Pierre Barrot: Ät nu,
unga herrn, så får han kraft i ryggen! Alla
flinade, fadern skrattade högt. Då man började
dricka och sjunga kände Pierre hur trött han
var och gick upp i sin kammare.
Han hade läst sina böner och skulle kliva
upp i sängen då han hörde bråk underifrån.
Någon svor och domderade mycket högt, en
annan svarade gnällande ilsket. Han kände igen
faderns starka, fulltoniga stämma och värdens
pipiga, jämrande röst; och strax efter kom
värdinnans friska skratt. Sedan blev det
tydligen ett kort tumult därnere. Han tyckte han
hörde dunsar som av slag, förvirrade skrik
från pigorna och utmanande skrän. Ovan som
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
