Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
Lucia som ärvt en stor förmögenhet och som
låter en avdankad men uppfinningsrik
arkitekt bygga sig ett fantasislott. Kring slottet
växer ett helt litet samhälle upp bestående av
de hänförda byggnadsarbetarna, tattare och
löst folk av alla slag, ett litet anarkistiskt
samhälle där godhet och poesi råder. Vem är
Lucia? Är hon poesin själv? I vilket fall som
helst ryckes vi med av den stillsamt
humoristiska skildringen, och när Lucia dör, står även
vi gripna bland den sorgsna skara som omger
hennes dödsbädd.
Syftningen i novellerna i "L’Auberge
Par-pillon" är allvarligare. Där möter vi rena
skräcksyner, som den gestalt med ett polerat
träklot till huvud vilken uppsöker Antonin
Suberbordes, eller den invasion av krigiska
pygméer som kastar sig över trakten där han
bor. Men vi återfinner också den oskyldiga
lilla flickan som en dag uppsöker berättaren,
vänder upp och ner på hela hans
ungkarlshushåll och alla hans förnuftiga regler och
principer, och som efter en tid plötsligt
försvinner lika hemlighetsfullt som hon kommit.
Ur "Le gåteau des Tailleurs" skulle man
kunna utläsa en satir mot det rationalistiska,
världsliga och okristna samhället, men "Le
veilleur de nuit" tycks vara en drift med det
religiösa livet. "Vampyren" kan vara en bild
av det ockuperade Frankrike, men alla
tolkningar syns mig fattigare än berättelsen själv.
Vad vill oss då Noël Devaulx? Helt enkelt
att vi skall låta oss ryckas med av hans
berättelser, och avstå från närgångna analyser
och spetsfundiga utredningar, att vi skall
acceptera poesin och det gåtfulla.
Står vi inför en dikt eller en tavla söker
vi väl uppleva den så helhjärtat som möjligt.
Sedan får vi försöka att med detalj
iakttagelsers hjälp förbinda det oerhörda med det vi
redan hört, och det aldrig skådade med vad
vi tidigare sett, vi vet dock att vi härigenom
inte bättre begriper det vi hör eller ser. Men
gäller det prosaberättelser vill vi gärna tro
att deras "innebörd" lätt kan sammanfattas
i några korta rader. Vi söker dra moralen ur
sagan. Men moralen brukar i allmänhet vara
mycket tråkigare än sagan. Varför skulle vi
inte kunna godtaga berättelserna som de är;
tillkomna skenbart för sin egen skull, men
innefattande något bortom det sagda, något
som inte behöver eller ens bör sägas.
I många psykologiskt-realistiska skildringar
blandas en ansträngt trovärdig historia ut med
en symbolrekvisita som ofta verkar
synnerligen påklistrad. Där finner vi
symbolhandlingar som utges för att vara psykologiskt
sanna, men som hämtar sitt ursprung, inte
i den skildrade personens liv utan i
författarens önskan att plötsligt ge oss en stämning
som det är lättare att få fram på omvägar än
att skildra exakt. Vår uppmärksamhet fästes
vid ett föremål eller vid en situation —
ovanför står det tydligt skrivet "symbol". Men
dessa ögonblicksbilder är ofta fullkomligt
omotiverade, om man ser dem ur det skildrade
händelseförloppets vinkel. De är hämtade ur
filmtekniken där de är ett ypperligt medel
att sammanfatta en situation eller en känsla.
Men de är beräknade efter läsarens eller
åskådarens psykologi, och inte efter den
uppträdande personens. De är "gratis-symboler" som
gott skulle kunna ersättas av något annat.
Inför den alltigenom symboliska
berättelsen, fantasins och poesins värld, som vi inte
omedelbart kan tolka över i klara begrepp,
drar vi oss gärna tillbaka. Den "lär" oss
ingenting. Är det då så säkert? Den lever kvar i
oss just tack vare sin orimlighet, som en dröm,
vars flyktiga bilder och lockande men
ofattbara mening då och då dyker upp i vårt
medvetande och förser oss med en ny dimension.
Alldeles som dessa djupa skimrande
perspektiv vi ser på medeltidsmålarnas och
renässansmästarnas tavlor: de spelar ingen aktiv roll
för den medvetna förgrunden och
huvudmotivet, men vi skulle ändå inte vilja avstå från
dem.
Till dessa drömskapande författare hör även
André Dhotel som i år givit ut två nya
romaner: "David" (Editions de Minuit) och
"Ce lieu deshérité" (Gallimard). De går ty-
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
