Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmRECENSIONER
mänhet har möjlighet att hänge sig åt är både
blygsamma och en aning maskstungna.
Anton Sjögast är alltså inte obekant med
livets skuggsidor. När en annan av deltagarna
i romanens rustika symposion, Bäckanisse, som
varit predikant i sin ungdom och därvid
syndat svårt med en rödhårig kvinna, berättar
om sitt elände: barnet han fick med kvinnan,
barnet "som inte var människa", och ställer
frågan vad detta var om inte ett ingrepp av
Satan, ger Anton det signifikativa och nästan
monumentala svaret: "Vardag, Bäckanisse."
Inte heller sin egen slutliga olycka tar han som
någon skriande tragedi. När han sitter där
blödande med såret i ryggen efter den unge
Henriks, luftartistens, med stor precision
slungade kniv, konstaterar han lakoniskt: "Jag dör
väl framemot morronen."
Morgonen kommer långsamt i Jan i Utoms
stuga, och medan Anton blöder och super och
smeker en vinddriven medelklassdam, vars
älskare sitter död i en bil utanför grinden,
utspelas livets mångtydiga fröjder i stugans
kammare, där den unge lindansaren och
knivkastaren tveksamt inviger sig i kärlekens
hemligheter med den nymogna torparflickan. I
köket blir gästabudet alltmer ett oratorium
med den främmande damens klagan,
Bäckanisses ångerfulla anfäktelser och den gamle
Jans monomana anklagelser mot Gud och
världsordningen som sinsemellan oförenliga
stämmor. När fjärdingsmannen slutligen
anländer, går Henrik på lina mellan tvenne
tallar, glömsk av sina underliga nidingsdåd och
sitt melodramatiska Oidipuskomplex. Och
romanen slutar med ett leende, den unga
flickans leende vid tanken på livets fröjder.
Betraktad som predikan är "Tiggaropera"
inte någon imponerande produkt, som tragedi
är den för komisk, som komedi för tragisk,
men som berättelse är den tillräckligt välskriven
och tillräckligt personlig för att vara
obestridligt njutbar.
I stort sett välskriven och i stort sett
njutbar kan man också kalla Guy Englunds
debutbok "Afton i drömd stad", som innehåller nio
noveller av ganska växlande kvalitet.
Titelnovellen med dess erövringsteknik är ganska
intetsägande, och de båda följande har ganska
svåra brister. I "Vårdagjämning", som inte
är utan poäng, eller rättare: som bygger på en
liten knalleffekt av tidigt romantiskt märke,
har författaren glömt att han inte bara har att
porträttera en vidrig gubbe utan också att ge
täckning för den berättande personens speciella
psykologi. "Simonne med rött hår" är en
Verwandlungsgeschichte som utvecklas ganska
intressant, ända tills man får en känsla av att
författaren inte riktigt vet vad han skall ta
sig till med uppslaget. Ett par historier i mera
välkänd beredskaps-novellistisk stil — fastän de
inte handlar om beredskap — är ganska kavat
berättade utan att man får något intryck av
starkt engagemang hos författaren. Listigare
och underfundigare är "Mäns kärlek", en
kvinnas mångtydiga meditationer över sin
katalog av män. Här märker man litet av
lejonklo, av beskhet och långtifrån
oskuldsfull fantasi. Med sin fräcka och ändå strama
stilisering ger den ett mycket fint perspektiv.
En sobert berättad historia om en färd med
lastbilskonvoj genom Somaliland är kanske
mindre originell men absolut övertygande, och
något liknande kan kanske sägas om den starkt
fyrtiotalistiska och mycket roliga historien om
studenten som älskade illegitima biobesök. Den
långa romantiska ironinovell med
spökinfatt-ning som avslutar volymen gör ett mera
blandat intryck.
Någon enhetlig bok kan man inte precis
kalla Guy Englunds debutsamling, men man
kan tryggt säga att den röjer många
färdigheter, många erfarenheter. Åke Janzon
ATT INTE GE OPP
Per Anders Fogelström: Att en dag vakna.
Bonniers 1949. 11: 50.
Per Anders Fogelström är ännu en
södergrabb i vår moderna litteratur. Han har haft
många yrken och han måste åtminstone någon
tid också ha varit springschas liksom en av
personerna i hans stockholmsroman "Att en
dag vakna". Det finns i själva bokens teknik
mycket av denna kårs våghalsiga lekfullhet,
blixtsnabba uppfattning och drastiska
verk–lighetssyn. Där finns också brokig
människokunskap, fränt förklädd ömhet och en intim
kunskap om stadens liv under alla tider av
dygnet och året, om trafikens puls och
skyarnas spel över vattnen. Fogelström driver
kors och tvärs genom Stockholm i sin bok
och ger snabba, heta glimtar av dess liv,
fångar de skälvande ögonblicken innan de
faller från träden, ser hur himlen lyfter sig över
broarna och smeker fram allt det välbekanta
och egenartade i lätta och klangfulla bilder.
Men ur staden plockar författaren också fram
ett kollektiv, en skara människor, och låter sin
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
