Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
I utlandet
utanför Skandinavien vet man mycket litet om
svensk litteratur och den som talar om saken
med främmande sändebud på det litterära
området upptäcker ofta bakom deras hövliga
fraser en viss tendens att uppfatta vad som skrivs
här i landet som en lite kuriös bygdelitteratur
— en och annan kantig saga om skogens sus
och famntag på fäboden, utgiven med dalkullor
på omslaget. Det bedrivs emellertid ett energiskt
arbete, både av svenska skribenter, förläggare
och officiella representanter, som går ut på att
ändra den missuppfattningen. Med tanke på
denna ännu mycket spröda litterära
exportoffensiv är det naturligtvis viktigt att det som
skrivs om svenska böcker i utländsk press är
om inte entusiastiskt så åtminstone
vederhäftigt. Nyligen fick man emellertid i en av
Amerikas mest spridda litterära publikationer, New
York Times’ bokbilaga, läsa ett "Brev från
Sverige" av tidningens
Stockholmskorrespondent, George Axelsson, som i fråga om
obesvärad okunnighet intar en särställning under de
senaste åren.
Hr Axelsson börjar med ett vemodigt
konstaterande att litteraturen i Sverige aldrig
hämtat sig från det slag den fick 1940 då
Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och
Albert Engström avled. Att dessa förluster var
stora vill väl ingen förneka, men direkt
katastrofala för den moderna svenska litteraturen
kan de knappast ha varit — Heidenstams sista
diktsamling hade då utkommit för 25 år sedan
och Selma Lagerlöfs sista roman, "Anna
Svärd," för 12 år sedan.
Efter detta fastslår hr Axelsson att vi ger ut
fler böcker, procentuellt sett, än något annat
folk, frånsett islänningarna, men att kvaliteten
ingalunda motsvarar mängden. Till belysning
av detta tar han upp en säsong, 1948—49,
(trots att sju andra förgått sedan 1940). Då
fick visserligen Harry Martinson och Olle
Hedberg stora succéer, men dessa är på intet sätt
representativa för den litterära smaken, vilken
hr Axelsson anser koncentrerad på
kriminalromaner och sexualromaner. Om han grubblat
något över vad som givits ut även 1941—47
skulle han funnit att ingen detektivförfattare
kommit ens i närheten av de siffror som då
uppnåddes av Eyvind Johnson, Vilhelm
Moberg, Ivar Lo-Johansson och andra författare
som kan anses representativa för svensk
litteratur under dessa år — för att inte nämna att
även diktsamlingar av Nils Ferlin och Hjalmar
Gullberg nått de stora upplagorna, och en
lyriker som Erik Lindegren sålts ungefär lika
mycket som en genomsnittlig kriminalroman.
Vad sexuallitteraturen angår definierar
tyvärr inte hr Axelsson detta begrepp, men han
nämner som exempel Birgit Tengroths "Törst"
och Bengt Anderbergs "Kain", jämställer deras
framgångar med intresset för "ovanligt sexiga
och skandalösa tidskrifter" och tillägger att
man i Sverige räknar D. H. Lawrences "Lady
Chatterleys älskare" som barnslig.
Å andra sidan ger man ut mycket klassiker
— artikeln nämner "Münchausen", "Gullivers
resor" och H. C. Andersen — och påstås då
komma upp ända till 100 000 exemplar. Mycket
utländska romaner läses också, många
engelsmän och amerikaner och dessutom fransmän
som Michel Armand, (vilken man med en viss
svårighet identifierar som Marcel Aymé).
Man kunde citera länge ur denna guldgruva
för vänner av litterära kuriositeter, men detta
torde vara nog för att övertyga svenska läsare
om hr Axelssons kapacitet som litterär
skribent. Man kan också säga att okunnighet och
enfald brännmärker sig själva, varför det hela
kan avfärdas med lätt hand. Men saken är all-
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
