Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Vilhelm Moberg: Bönder på havet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM MOBERG
stammar, där fåglarna byggde sina bon, det
fanns gärden, som stod fulla av blomster, det
fanns skogar, där morkullan flög fram om
vårkvällarna. Fågeln påminde dem om alla de ting
som de visste fanns kvar på fasta land.
Aldrig hade ett så litet kräk berett så mycken
glädje åt så många stora vuxna människor,
som denna fågel gjorde på utvandrarskeppet
Charlotta under några dagar av dess seglats
till Nordamerika.
De önskade alla och envar att budbäraren
från fasta land skulle stanna hos dem under
hela återstoden av överfarten, men om han nu,
som många trodde, var förtrollad och
egentligen en kung eller en prins, så förstod de, att
han inte av någonting kunde hållas kvar.
Och en morgon var fågeln borta. Det blev
stor uppståndelse på briggen Charlotta. Hela
skeppet genomletades, men intet spår
upptäcktes av den försvunne, inte en fjäder, inte en
lort, ingenting. Den hemlighetsfulle gästen
hade givit sig i väg från fartyget lika
oförklarligt och plötsligt som han hade kommit.
Om fågeln hade dött på skeppet skulle kroppen
ha funnits kvar ombord. Nu visste de att han
hade övergivit det och återvänt ut över havet.
Skulle han på sin flykt kunna uppnå land?
Utvandrarna bekymrade sig inte om det. De
tänkte att väder och vind och avstånd inte hade
någon makt över denna fågel. De var
övertygade om att han inte var någon riktig fågel,
inte någon bland tusen andra.
Han hade flugit sin kos, och han kom aldrig
tillbaka. Under flera dagar rådde det sorg på
fartyget. Utvandrarna hade övergivits av sin
egen fågel. Människorna ombord hade förlorat
en nära anhörig, de sörjde honom som en
bortgången anhörig, och de grubblade och
grun-nade och sporde sig: Varför ville han inte
stanna kvar hos dem? Varför blev han inte hos
dem så länge, att de fick vara med om
underverkets fullbordan ? De kände att han hade varit
en jordens budbärare, men vad hade han velat
säga dem? Det skulle de nu aldrig få veta.
Gamla matroser, som hade seglat i trettio
och fyrtio år, såg allvarsamma ut när de sade:
Det var ett ont förebåd, att den lilla fågeln
hade lämnat skutan. Och det tycktes som om
de skulle få rätt: dagen efter hans
försvinnande utbröt en svår storm.
Och sedan utvandrarnas fågel nu var borta
fanns det ingenting kvar ombord som
påminde bönderna på havet om den gröna jorden.
7
Så seglade Charlotta av Karlshamn,
lastfartyg och utvandrarfartyg, med styckegods och
människolast, över Atlantiska havet, seglade
genom alla vindar och väder, genom stormen och
tjockan, stiltjen och solskenet. Men mestadels
blåste vinden emot, satte spjärn mot fartygets
stäv och rigg och fördröjde framfarten. Och
för passagerarna i deras djupa otålighet och
enahanda tillvaro tedde sig seglatsen som om
de åter och åter lyftes av samma bölja, av
samma ideliga och evinnerliga våg.
Och utvandrarna tänkte på den evigt långa
och dryga väg, som de hade tillryggalagt sedan
de lämnat sin inskeppningsort. Deras minnen
sträckte sig tillbaka över det stora vatten som
de under två månaders tid hade befarit, de var
fyllda av detta hav utan slut som de hade
överseglat: När de levde på land hade de aldrig
kunnat föreställa sig att havet var så stort.
Och en visshet slog allt djupare sin rot i
deras själar:
Vad som än fanns i beredskap åt dem i den
nya världsdelen, vad som än väntade dem i
det nya land som de uppsökte — någon
återfärd till hemlandet kunde de icke föreställa
sig. Den överflyttning som de nu gjorde, den
var för dem gjord för alla tider: aldrig kunde
de fara denna evinnerliga väg tillbaka, aldrig
skulle de åter komma över detta eviga vatten,
aldrig skulle de kunna segla över denna Ocean
en andra gång.
Denna resa gjorde människor endast en
gang. (Ur en kommande roman, Utvandrarna.)
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
