Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Björn von Rosen: Regntid. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
Bäckvatten fyller stigarna mot byn
och forsar fradgande mot nakna fötter.
Hem skynda kvinnorna med gälla skrik.
Hundarna skälla argt mot vattenstormen,
väggarna svikta, taken blåsa av,
eldarna fräsa slocknande på härden.
Från våta bruna axlar slits en mantel;
den stiger på ett vindkast över träden
och hänger en sekund, hissnande högt,
innan den häftigt knycklas och rycks undan.
Djupt under den på vägen väller fram
en ström av mänskor, hundar, hästar, får,
stretande dromedarer, tyngda åsnor,
grenar och gamar, grisar och flamingos,
virvlande om varandra i ett moln
där vingar slå och skrämda röster ropa;
en skock av varelser och döda ting
dansande samma dans med stela steg,
knyckande ryckiga: regntidens polka.
Stormens och regnets tornande gestalter
vandrande framåt, sopa allting med sig;
till dess de mättats av sin vredes offer
och som våldsverkare som nyktra till
med häpnad se förstörelsen omkring sig
och känna leda vid sin egen styrka,
trötthet på skrämda kryp, klåda av löven,
och vandra gäspande mot fjärran berg
och lägga sig till ro i någon klyfta
där deras grova röster länge eka
oroligt, när de mumla sig till sömns.
Då sova fälten. Vattenspegeln, lugnad,
sover sin sömn av bly med silverdrömmar.
Mänskorna sova, snyftande i sömnen;
och bergen sova; hela Noaks ark
sover nu pjäs för pjäs där stormen spillt den.
Över ett öde landskap driva molnen
tysta som förr, en grå och töcknig flock
med evigt svällande och tyngda juver
som vänta mjölkaren i morgonvinden.
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
