Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH DEMOKRATIN
i sin tur ihop med hans positiva inställning
till livet, hans naturliga självkänsla då han
betraktade sig som gudarnas gunstling och
ska-parmaktens älsklingsbarn, världens herre, för
vilken det måste vara en olycka att befinna sig
i opposition. Han sade ju själv: "Om jag har
olyckan att vara i opposition ..." men glömde
därvid att även tories mången gång är i
opposition. Han kände väl till den kombination av
ömtålighet och seghet som utmärker geniets
speciella vitalitet, och talade gärna om att ovanliga
människor tack vare sin sensibilitet lätt blir
utsatta för kroniska sjukdomar — själv var
han ofta sjuk. I själva verket var det ända
sedan Werthers tid en äventyrlig vänskap som
han underhöll med livet, men han älskade att
framställa sig som kraftig och blodfull, som
en jordens son, en ek med djupa rötter, och
pocka på sin permanens, sin livslängd, vilken
Valéry så högt beundrade: "Ce qui me frappe
dans Goethe, avant toutes choses, c’est cette
vie fort longue — un changement d’aplitude
presque séculaire." Själv beundrade han den,
och uttalade sig skämtsamt nedlåtande över en
svag livskraft som inte räckte in i det sista.
Vid 81 års ålder sade han: "Nu har
Soemme-ring (en berömd tysk anatom) gått och dött,
lumpna femtiosju år gammal. Vilka stackare
är inte människorna när de inte har kurage
att hålla ut längre än så! Tacka vet jag min
vän Bentham (den engelska nationalekonomen
och utilisten), denne högst radikale narr; han
håller sig uppe, och ändå är han till och med
några veckor äldre än jag."
Jag vet inte hur många gånger jag har
berättat denna anekdot. Jag är ytterst svag för
den, beroende på dess rikedom på
implikationer, dess mångfaldiga moraliska och
psykologiska innebörd — varvid jag inte minst tänker
på gliringen åt Benthams "radikalism", som
i hög grad hör hit. Den som han talade med
ansåg att om hans excellens hade varit född
i England skulle han kanske också ha varit
radikal och dragit i härnad mot
missförhållanden i statsförvaltningen. På detta svarade
Goethe med en Mefistofeles’ min: "Vem tar ni
mig för? Skulle jag ha efterforskat
missförhållanden och till på köpet upptäckt och
avslöjat dem, jag som i England skulle ha levat på
missförhållanden? Om jag hade varit född i
England skulle jag ha varit en rik hertig eller
kanske hellre biskop med trettiotusen pund
sterling om året i inkomst." Den andre
anmärkte att han ju också kunde ha dragit en nit
i livets lotteri, det fanns ju så många nitar!
Men Goethe svarade: "Det är inte alla, min
bäste, som är skapade för högsta vinsten. Tror
ni då att jag skulle ha begått en sådan sottis
som att fastna för en nit?" — Detta är
övermod, skrytsamhet med livet, obetingad
förnä-mitetskänsla. Indirekt framgår det också att
han i själva verket ansåg att det hade varit
småaktigt att låta honom födas och leva i
Tyskland — med tanke på vad han kunde ha varit
i England. Huvudsaken är emellertid den
metafysiska vissheten om att under alla
omständigheter vara den som hade vunnit högsta
vinsten, en välboren herre, en världsman, som
överlåter indignationen över korruptionen i
världen åt de misslyckade.
Han älskade uttryçk som logiskt sett är
oförsvarliga men faller med förnäm självklarhet
från hans läppar. Han talar sålunda om
"medfödda förtjänster". Vad menar han? Det är
en tom fras. Förtjänster är inte medfödda, dem
förvärvar man, kämpar sig till, och det
medfödda är ingen förtjänst, såvida man inte
frikopplar ordet från all kontakt med det
moraliska. Men det är just detta han avser.
Uttrycket är menat som en stridshandske mot det
moraliska, mot all vilja, kamp och strävan,
som visserligen är mycket berömvärda men
inte förnäma, och som han i grund och botten
anser hopplösa. "Man måste vara något",
förklarade han, "för att kunna göra något." Och
när någon säger att tänkande är svårt så svarar
han: "Det tråkiga är, att allt detta tänkande
inte hjälper till att tänka med. Man måste vara
riktig av naturen så att de goda infallen
ständigt träder fram för en som Guds fria barn
och ropar: Här är vi!"
Han kände sig otvivelaktigt själv vara "rik-
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
