Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE OCH DEMOKRATIN
panteism också upphovet till hans kyla, till den
brist på entusiasm och ideell lyftning som
många har förebrått honom, hans förakt för
idéer, hans hat mot det abstrakta som han
anser livsfarligt. "Generella begrepp och
omåttlig inbilskhet är alltid i färd med att ställa till
fruktansvärda olyckor", lyder ett av hans
kärnord. Det är mottot till hans ryktbara
missförhållande till franska revolutionen. Han var
fylld av övertygelsen att "världen, dividerad
med förnuftet, inte går jämnt upp", och att
"lagstiftare och revolutionärer, som samtidigt
lovar jämlikhet och frihet, är fantaster eller
charlataner." Vem vill förneka att han därmed
tangerar demokratins grundläggande
svårighet, det problem som i våra dagar håller
världen i fjättrar och hotar att leda till en
fruktansvärd uppgörelse mellan de revolutionära
principerna jämlikhet och frihet?
Ett faktum är att denna världshändelse, den
stora revolutionen, plågade Goethe mer än
något annat i hans liv och nästan höll på att
beröva honom hans talang — trots att han
genom sitt sensationella ungdomsverk, genom
"Werther", som vilt känslosamt skakade det
gamla samhällets grundvalar, hade haft
profetisk känning med det som skulle komma, ja
hjälpt till att förbereda det. Att man inte vill
i verkligheten vad man har velat i känslan,
är en ständigt återkommande företeelse och
Goethes ställning till revolutionen motsvarar
fullständigt den som Erasmus intog till
reformationen, som han hade gjort så mycket för
att bana väg för och som han sedan med
humanistisk dégout avvisade. Goethe själv har,
trots all personlig och även religiös dragning
till Luther, ogillande sammanställt de båda
stora "störningarna" i sitt berömda distikon:
Franztum drängt in diesen verworrenen Tagen, wie
einstmals Luthertum es getan, ruihige Bildung zurück.
Ruhige Bildung — lugn bildning, sådant var
det inte i första hand frågan om för de
patrioter som önskade draga fram Tyskland till
politisk frihet, och liksom han själv led, har
andra lidit för hans skull; mycket aktnings-
Detalj av Josef Stielers goetheporträtt från 1828.
värda samtida har bittert lidit över hans
"oerhört hindrande kraft" som Börne uttryckte det,
hans kvietism och opolitiskhet, den tyngd
varmed hans natur motsatte sig tidens entusiasm
och nationaldemokratiska idé. Han var
motståndare till tryckfrihet, motståndare till den
stora massans medbestämmanderätt,
motståndare till författning och majoritetsvälde; han
var övertygad om att "all klokhet fanns hos
minoriteten", och ställde sig öppet på
ministerns sida när denne i strid mot kung och folk
ensam genomför sina planer. Man kan se
honom när han i april 1816, efter titel och rang
förste minister i det nya storhertigdömet
Sachsen* Weimar, stod närmast tronen vid
författningshögtidligheten, rak i ryggen och med
vita-falkorden på bröstet. Det hela var honom i
högsta grad motbjudande. Han hade avrått sin
härskare från att bege sig till Wienkongressen,
som sedan utvidgade det lilla landet med mer
än hälften och upphöjde Karl August till
storhertig. Men Wienöverenskommelsen utlovade
åt varje tysk ståt en "lantdagsförfattning", och
529
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
