Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Thomas Mann: Goethe och demokratin. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
Nåväl, det är Goethe, aristokraten. Men det
är ju a priori otänkbart, att formandet av
denna ande inte på det kraftigaste skulle ha
påverkats av den mest ingripande revolution,
eller rättare mutation, som människans
samvete och världsåskådning någonsin har
undergått, och han bör åtminstone ha reflekterat
på samma sätt som Lichtenberg, som kom
till det resultatet att en ny sådan religiös
skapelse som den kristna inte längre var tänkbar
på jorden, och med tanke på dess civiliserande
inflytande konstaterade: "Därför må man
stanna vid den." Det är kristendomens
civiliserande inflytande som Goethe framhåller, när
han mot slutet av sitt liv i samtal med
Eckermann definitivt fastslår sitt förhållande till
religionen. Det gör inte så mycket om
evangelierna är historiskt äkta på varje punkt, sade
han. "Det finns hos dem en reflex av en höghet
som utstrålade från Kristi person, så gudomlig
som någonsin det gudomliga har uppenbarat
sig på jorden . .. Må den andliga kulturen
fortsätta att utvecklas, må naturvetenskapen
vidgas och fördjupas och människoanden
expandera så mycket den vill — över kristendomens
höghet och sedliga kultur, sådan den skimrar
och lyser i evangelierna, når de inte."
Kristendomens "sedliga kultur", dess humanitet, dess
civilisatoriska, antibarbariska tendens var det
som han böjde sig för, ty den var hans egen,
och hans hyllningsgärd härstammar utan tvivel
från en känsla av bundsförvantskap, från
medvetandet om släktskapen mellan kristendomens
uppgift bland de germanska folken och hans
egen. Det är en i djupaste mening demokratisk
uppgift, ty tendensen till ödmjukhet, till
framhävandet av lidandet, är medfödd hos
kristendomen, och ingenting kan vara kristligare,
men heller inte i högsta bemärkelse mer
demokratiskt än Goethes ord: "Allt lidande har
något gudomligt."
Hans kristendom såsom en naturlig
ingrediens i hans personlighet har en protestantisk
färgton. Han är protestant av kultur, liksom
inte heller ett sådant verk som "Werther" är
tänkbart utan en långvarig skolning av pietis-
tisk introspektion. Nietzsche har mycket riktigt
lokaliserat Goethes andliga hemort såsom
belägen "mellan hellenism och pietism". Det är
emellertid påfallande att han så bestämt
understryker den demokratiska tendensen hos den
lutherska protestantismen och i sin kritik av
katolska kyrkan och dess hierarki plötsligt
kommer att tala om "folkets stora massa",
"Kyrkan vill härska", säger han med en viss
politisk förståelse, "och då måste den ha en
dum massa som kröker rygg och är villig att
låta styra sig". Den höga, rikt utrustade
andligheten fruktar ingenting högre än den stora
massans upplysning. Den undanhöll också
folket bibeln så länge det överhuvudtaget var
möjligt. Ty vad skulle en fattig kristen
församlingsmedlem tänka om en rikt utrustad
biskops furstliga prakt om han i evangelierna
kunde läsa om Kristus och hans lärjungars
armod och torftighet! — "Vi vet alls inte",
utropar han, "vad vi har Luther och
reformationen i allmänhet att tacka för. Vi har
frigjorts från den andliga bornyrens fjättrar, vi
har ... fått möjlighet att återvända till källan
och fatta kristendomen i dess renhet. .." Det
som Luther har kommit med är religiös
demokrati, och Goethe ansluter sig till den. Trots
att han är så mycket finare, förnämare och
utsöktare än den folklige grobianen i
Wittenberg är hans dragning till denne djup och äkta;
här tillkommer också en nationell, personlig
släktskap, ett igenkännande. Han tar som
yngling upp bibelöversättningen i "Faust" och
visar hela tiden stor högaktning för Luthers
språkliga verk, som han själv hade tagit i arv
och förfinade och utvecklade, och han
anmärkte: "Endast det milda däri hade jag
kunnat göra bättre."
Och dock är hans protestantism inte alldeles
pålitlig: han ger ibland uttryck åt beundran
för inte bara de estetiska fördelarna i den
katolska existensen, utan också och snarare för
dess demokratiskt samhällsbildande krafter.
Han upptäcker därvid plötsligt att de är
starkare och mer lyckliggörande än
protestantismens. "Man borde bli katolik", utropar han,
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
