Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Ragnar Oldberg: Bild och idé. En sida av Ivar Lo-Johanssons konstnärskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR OLDBERG
en arkitekt och sedan förvandla sig till sin
egen byggnadsarbetare, som ser till att varje
sten i bygget på grammet håller sin vikt och
kommer på sin bestämda plats med endast
millimeterns tolerans: "De större romanerna
har sin hemlighet. En helt liten passus kan stå
på bara ett enda ställe i boken." Ingenting får
anförtros åt slumpen, den tillfälliga
inspirationen är en fiende till bokens ursprungliga
idé, en mörksens makt vars frestande anbud
ståndaktigt måste avvisas. I fråga om "Geniet"
följde han troget sin ritning, och att göra det
kostade honom ett oerhört arbete. Det inre
motståndet var så starkt, att han under
utformningen av vissa avsnitt kände rent fysiska
obehag. Det var en självövervinnelse med
starka inslag av självförnekelse.
VI
Han är inte romantiker, alltså är han
upplysningsmänniska, förnuftstroende, en för
vilken utvecklingen är liktydig med allt större
medvetenhet. Han förfogar över en självsyn och
en självironi som hans kritiker sällan behagat
fästa sig vid och är sålunda fullt på det klara
med risken av att strikt följa ett program — på
samma sätt som han befunnits veta med sig
det konstnärligt riskabla i att grunda
stileffekterna på dialektala yrkesord. Hans
fabuleringslust gör sig dock alltid påmint och har mer
än en gång drivit honom att rycka och slita
i de tjuder som hans programmedvetna och
idétrogna jag pålat vid de en gång utsatta
rikt-pilarna. Konflikten mellan berättarglädje och
följsamhet mot det litterära programmet var
han tidigt medveten om. I en novell som
publicerades 1924 men som skrevs ett par år innan
får man läsa om en spelman från den gamla
goda tiden som försöker se in i sig själv:
Ettdera ska man spela som man gräver ett dike,
rakt och riktigt. Eller också är en tvungen att spela
och då är det någon annan än en själv som för
stråken och då är det makterna som släppa till
greppena kring fiolhalsen.
Åtta år senare, medan han arbetade på
"Godnatt, jord", formulerade han dilemmat så:
Program och löften för framtiden bör man inte
ge. Det är som att låta gipsa sig. Finns det så mycket
som en lus innanför gipsen, så kliar det — en
författare måste ges frihet att få gå ogipsad.
Och ännu några år senare, men nu lite
högtidligare:
Det starka nya bryter alla program. Konsten skakar
av sig alla förbud, gör det förbjudna, talar om det
som inte får talas om, den lyder inga kloka råd.
Därför är litteraturen den skog där programmen är löv,
som vissnar och faller, men träden står kvar, liksom
verken står kvar, hur än löven faller och förmultnar.
VII
Han är realist i den meningen att han vill
skildra vanliga människors verklighet, först
och främst deras arbete, eftersom
arbetsdagarna är fler än vilodagarna och varje
människa blir det som hennes arbete gör henne till.
Han är naturalist i den meningen att han inte
respekterar några som helst skyltar med
varning för beträdande av förbjudna områden.
Men han är inte en naturalist som blir fånge
i den materia han skildrar. Han drunknar inte
i oändliga beskrivningar som Zola gjorde eller
i tröstlösa, intet uttryckande
inventarieförteckningar som Waldemar Hammenhög. Han har
själv uttryckligen sagt att läsningen av Zola
i början av 1940-talet kom honom att inse
naturalismens otillräcklighet. Hans egen
naturalism är inte nubunden och håglös, den är
vilje-betonad, framåtriktad, inställd på förbättring,
avsedd som målsökare och vägvisare, kort sagt
tendentiös.
Det som gäller hans stil gäller också hans
särart som författare. Han höjer blicken över
verkligheten, först genom denna blick framåt
kan en författare bli siare, en som gör i
morgon bättre än i dag. Hans realism är inte av
det slaget som Viktor Rydberg förhånade i
"Barndomspoesien":
Vingtrött poesi
gör nu dagsverk i
verklighetsexakt fotografi.
Det är ett slags pragmatisk naturalism, inställd
på resultat. Som bekant har det också blivit
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
