Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Hugo Kamras: Möte med Pierre Jean Jouve
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO KAMRAS
värld" i människan, varom talas i
Baudelaire-essayn. Catherine är full av självanklagelser
och ångest och söker sig ned till urgrunden.
Drömmarna uppenbarar barndomsupplevelser
som bidragit att forma hennes öde och undan
för undan befrias hon ur gastkramningen. Det
är en regelrätt psykiatrisk behandling, men
formad i konstnärligt avgränsade visioner
och klara scenbilder insprängda mellan (eller
i) djupdykningarna; en själs historia, ett
psykologiskt drama fullt av mer eller mindre
förbryllande tecken, sexualsymboler, makabra
episoder.
Det visar sig att hennes liv kan förklaras
genom en egendomlig fadersbindning; vid
tiden för faderns död blev hon i femårsåldern
skändad av en bondpojke; hon satte de två
händelserna i samband med varandra och
anklagade sig själv för att ha dödat fadern. I
drömmen ser hon Kristus som hon obducerar,
och när hans ansikte blottas smälter det
samman med faderns. Drömbilden av den döde
Kristus symboliserar den förbjudna kärleken
till den döde fadern men också kärleken till
den döde Pierre Indemini som på så vis
gudomliggörs. "Bilden Älskaren—Döden som
betyder att jag endast kan älska i samband
med döden, och om möjligt genom att döda,
har förkroppsligats i Pierre Indemini", säger
hon. Kristus—Fadern—Älskaren ställs
samman, och det blir sterilt. Här ska emellertid
inte den slingrande samvetets väg följas som
Catherine har att gå för att komma till
klarhet enligt receptet: Sanningen gör fri. Olika
figurer — dr Leuven, psykiatern, La Petite
X .. ., dubbelgångaren, Noémi, kameleonten —
representerar olika sidor av Catherine, och
Baudelaire själv får stå fadder vid en av
hennes sista befriande drömmar, den där hon
måste döda den hiskliga kvinna som är
symbolen både för henne själv och hennes mor.
Det är överhuvud något baudelaireskt i den
intensitet med vilken problemet om ont och gott
behandlas, den ständiga kampen i människan
mellan Gud och Satan; de immanenta
möjligheterna är så många, människan så överras-
kande sammansatt, tendensen till förstörelse
och uppbyggnad finns samtidigt. Det är det
tema som varit föremål för betraktelser från
Paulus — se romarbrevet, kap. 7 — till
Kierkegaard och Gide. Synden är inbegripen i själva
livsfunktionen, men där det finns
sanningssträvan finns det också nåd. Det är så man
skulle kunna uppfatta Catherine Crachats öde,
hennes ångestfulla befrielsekamp, seger över
demonerna och förlikning med sig själv. "Hon
sade sig att vålnaderna, de misslyckade
varelserna, vidundren med mänskligt ansikte hade
försvunnit emedan de blivit sedda och dömda
av henne: Du skrämmer mig inte längre. Hon
skulle äntligen lära känna det sanna och älska
livet verksamt." Och hon tillägger med några
ord hämtade från Baudelaires bekännelseskrift
Mon coeur mis à nu,: "Les traces du péché
origi-nel diminuaient..." Catherine Crachats liv
spiritualiseras; hon blir i dubbel mening
förklarad. En liten springa mot ljuset och
friheten har öppnats för hennes själ.
I "La scène capitale" fortsättes linjen;
här låter Jouve ljuset falla från andra sidor
över kärleks- och dödstemat. Denna roman
består av två berättelser, "La victime", och
"Dans les années profondes" — orden är
Baudelaires — med liknande ämne men med olika
betingad upplösning. Den första historien
spelar i medeltidens Tyskland och handlar om
studenten Waldemars kärlek till Dorothée,
dotter till en hög ämbetsman. Waldemar är, som
alla Jouves figurer, en eldsjäl, en besatt.
Besatt av Dorothée, brinnande. Han biktar sig för
sin trollkunnige vän Simonis som han
besvärjer att ordna ett möte: "Henne, med
lemmar och hjärta, till kropp och själ, levande
eller död, henne vill jag ha, jag älskar henne.
Hon är nödvändig för mig. Jag är bestämd
för henne. Hon—Jag! döden är den tredje
faktorn. Hon och Jag, mellan döden och Gud.
Känner du Djävulen som älskar? inte? se
honom då utöva sin förödelse som en pest i
din Waldemar." Simonis lovar ordna ett
sammanträffande under villkor att Waldemar
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
