Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmRECENSIONER
gängliga korrespondens och i den spårat upp
ytterligare uppslag. Läsaren blir därigenom i
tillfälle att vara vittne till konstverkens födelse
och deras utveckling fram till den slutgiltiga
formen.
Tidigare uppfattningar om Lie som
människa och författare har kompletterats och i
regel bekräftats, och lektor Bergström har
gudskelov inte velat frångå dem bara för att
ansträngt jaga efter originalitet. Men i ett
avseende följer avhandlingen alltför troget i
föregångarnas spår: frågan om vilken betydelse
Lies bankrutt fick för hans själsliv och hans
diktning. På 1880-talet återuppväckte han
visserligen sina förut sovande konservativa
björnar genom att övergå till vänstern. Det
framkallade nya olustkänslor och bekymmer. Men
inte ens då och ännu mindre åren närmast
innan är varje utslag av pessimism en återverkan
av dåliga affärer eller dåligt samvete för de
förluster han vållat andra. Någon gång kunde
orsaken vara politiska strider som han mot
sin vilja drogs in i, men den olycka Lie envist
beklagar sig över, den som drabbade honom
"akurat der, hvor man netop mindst vilde have
det", är hans ofta återkommande sjuklighet.
Det som fordras av författare och konstnärer
är inte pengar utan kraft, skrev han en gång,
"derför er Sygdom den virkelige Fattigdom".
Lie kunde endast i dikten tillfredsställa sin
"Trang til at leve med Kroppen ude i Sjö og
Uvejr", men som många bräckliga gestalter
blev han gammal, han dog vid sjuttiofem års
ålder 1908.
Redan till hans sextioårsdag hade Arne
Garborg skrivit sin vänskapliga men ändå
objektiva bok om honom, och sedan har
litteraturen om Lie vuxit, sakta men oavlåtligt.
Glömd är han inte. Men ännu väntar vi på
den stora och överskådliga monografien. Den
som skall fullborda detta arbete kommer att
ha en ovärderlig nytta av lektor Bergströms
avhandling med allt det nya material som
där finns framdraget. Men högst läsvärd är
också boken för den som bara vill ha en
introduktion till den värld där Jonas Lie med
både den erfarne människokännarens och den
ursprungliga konstnärsnaturens öga betraktar
sina diktade gestalter, hunsade fattiglappar,
okuvligt sega fiskare och sjömän, vittfamnade
affärsmän och ståndsmedvetna ämbetsmän.
Läsaren av avhandlingen lockas att själv
tränga in i denna skiftande värld med dess
omisskännliga sanningsprägel.
Lennart Josephson
PUSJKIN, BALZAC OCH
HEINE
Kurt Friedlaender: Pusjkin, Balzac och
Heine. Tre samtida diktar gestalter.
Översättning av Karin Melin. Oskar
Eklunds Bokförlag 1949.11: 75.
Med ett tidigare verk, "Mästerverk inom
berättarkonsten från Cervantes till Selma
Lagerlöf", har Kurt Friedlaender framträtt
som författare av lättfattliga och klara essäer,
populärt hållna men fördenskull inte banala
och ytliga. I sin nya bok har han koncentrerat
sig på tre stora diktare, som alla varit intensivt
engagerade i sin tids problem och i och med detta
givit väsentliga uttryck för tidsandan. Pusjkin,
Balzac och Heine — det är de tre samtida
gestalter inom diktningens värld som
Friedlaender med accentueringen lagd på det
biografiska stoffet berättar om. De blir det prisma
varigenom tidshändelserna reflekteras: "Då
man följer dem på deras väg genom livet och
tar del av deras verk, passerar samma
decennier tre gånger revy, man ser en och samma
tid, liksom i en prisma, belysas från tre olika
håll — från Rysslands, från Frankrikes, från
Tysklands", säger författaren i sin inledning.
Den epok varunder de tre var och en på sitt
sätt banbrytande diktarna levde, var tiden efter
det napoleonska väldets fall, den heliga
alliansens och de därefter följande
revolutionernas tid. Kurt Friedlaender har på ett utmärkt
sätt framhävt tidsatmosfären och dess
återverkningar och avspegling i de tre
diktartemperamenten. Bakgrunden för Alexander
Pusjkins oroliga och på lyckoomkastningar så rika
levnad blir i författarens framställning klart
och instruktivt belyst. Det var i själva verket
en ständigt fortgående kamp mot den ryske
självhärskaren och hans olidliga censur, som
skalden fick föra. De stora mästerverken
"Eugen Onegin" och "Bronsryttaren" är de
segerrikt fria konstskapelserna av en man som
levde i en despoti och vars personliga frihet
ständigt kränktes. Född i den stora
revolutionens dagar fick Balzac föra sina mannaårs
kamp i julimonarkiens och borgardömets
Frankrike. Han blev den breda
samhällsroma-nens skapare, "La comédie humaine"s mästare,
besatt av sin fantasis myllrande figurer,
fascinerad av människolivet i alla dess former och
förvecklingar. En arbetets slav, till slut
stupande under dess börda. En spetsigare och
kvickare, om också inte så vittfamnande
tids-förvant hade han i Heinrich Heine, den senti-
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
