Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oktober. N:r 8
- Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KOMMENTARER
Vilhelm Ekelund
avled den 12 september och begrovs i stillhet
på Saltsjöbadens kyrkogård. Vid sin död var
han sextioåtta år gammal. För den som inte
tänker mycket över årtal är det överraskande
att han inte var äldre. Han hade hunnit med
så mycket och han hade så länge levat i den
isoleringens tunna luft som mest förknippas
med åldrade profeter. Förklaringen till en
sådan uppfattning ligger väl i de ovanliga yttre
konturer hans författarskap fick — debut vid
tjugu år, konstnärligt genombrott vid tjugutre
och vid tjugusex en omsvängning som innebar
att han i stort sett hade sin lyriska produktion
bakom sig och upptog sin långa bana som
aforistiker och essayist, där i huvudsak
nyansskillnader råder mellan många av tjoget böcker.
Redan vid sin femtioårsdag hyllades Ekelund
utan överord som en svensk klassiker.
Ämnesmässigt och formellt har han med sin besjälade
naturlyrik och sin fria vers visat vägen för en
lång rad svenska lyriker och i sitt tänkande
har han haft ett inflytande som kanske är mer
begränsat, men förmodligen lika viktigt. Själv
utgick skalden från att hans verk var oförstått
av flertalet:
Att min dikt I djupt förakten
är det enda som mig glatt,
styrkt i hårda kampen
genom livets kval och natt.
Någon populär diktare blev väl aldrig Ekelund.
Snarare var han en skald för de få, därför talar
bl. a. de blygsamma upplagorna på hans böcker.
Yttre hedersbetygelser kom han visserligen inte
att sakna. Sveriges studenter valde honom till
en av de första frödingstipendiaterna, han fick
De Nios stora pris, ett hedersdoktorat och på
senare år flera stipendier. Men detta får väl
mest tillskrivas en krets av trogna, som hållit
lågan vid hans altare brinnande, stött hans
rykte och fört det ut i den mer kallsinniga
omvärlden.
Framför allt var och är emellertid Ekelund
en diktare för diktarna. I ingen senare svensk
författargeneration har han behövt färdas
vänlös. Pär Lagerkvist, Bertil Malmberg, Sten
Selander, Erik Blomberg och Ragnar Jändel
är några av dem som står i skuld till honom
och bland våra yngsta lyriker visar t. ex. Axel
Liffner och Gösta Oswald att hans dikt
fortfarande kan väcka det starkaste gensvar. Bland
de fjorton personer som följde den döde
skalden till graven hade tre yngre författare smugit
sig in, formellt oombedda, och utan att ens ha
känt honom. Men deras närvaro var en
vördnadsbetygelse åt en diktare som med
oförminskad kraft kan öva inflytande på skilda
generationer, oavsett deras litterära ideal i
övrigt. Ingen oro behöver hysas för att det inte
skall gå så som Ekelund sagt i en annan av
sina mest berömda dikter:
... att när en gång mig stenen täcker
där uppe i det sköna ljuset en må vandra,
vars öga lyser när mitt ord han minnes.
Ezra Pound
presenteras i detta nummer med en
diktöversättning och med den första större analysen
av hans diktning på svenska. Hans namn har
ofta förekommit även i våra tidningar på
senare tid; krusningar har märkts även vid
våra stränder efter den malström som plötsligt
uppstod i amerikansk litterär debatt när den
som sinnessjuk internerade Pound fick
Bollingenpriset för sina "Pisan Cantos", som det
antas främst på T. S. Eliots tillskyndan.
Indignationen gällde som bekant att Pound
prisbelöntes trots att han dels gett uttryck åt
fascistiska tendenser i sin diktning, dels aktivt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0603.html
