Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tage Aurell: Gamla landsvägen. Berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGE AURELL
GAMLA LANDSVÄGEN
— Tinget sa du? Inte för det nötet mitt
i alla fall. Hon säger inte vem det är. Jag
vet inte säger hon. Vet du inte? har jag sagt
och ett slag var jag rent ifrån mig, jag hade
tag i hårflokarna hennes och det har inte hänt
på denna sidan prästen. Vet du inte! sa jag.
För så mycket har hon inte ränt ute. Du har
väl något vett i kroppen sa jag. Och fram
med språket nu! Jag skall inte dänga dig sa
jag, inte nu, det kan vara farligt sa jag. Men
du får aldrig en glad dag mer sa jag. Om du
inte talar om var du varit sa jag. — Det säger
jag inte mer, kommer aldrig att säga det.
Aldrig i evighet. Hon är rädd, töskraken! Och
är det den jag tror så jammen är jag rädd
jag också. Nej då får det hellre vara, alltid blir
det väl nån råd. Och om han nu får vara i
fred så kanske han kniper fram med några
kronor i alla fall. Men tänka sig att gå till
en sån! Fast jag vet det ju själv, en är blind
då en tid. När det begynner. Stockande blind.
Och inte tror en det skall laga sig i ordning
så fort —
— tyst. Och tissel och tassel. Men jag är så
tyst j ag kan vara. Det är bäst.
— Se på orgeltramparn där! Nu går han
hem till ett middagsmål som inte ens är
påbörjat än. Inte kaffe heller. Och kanske har
han inte lust på någondera, det är mest
bikarbonat han läskar sig med. I denna evinnerliga
magsyran. Och så lider han av sömnlöshet säger
han. Ligger och tvinnar sig och svettas om
nätterna.
Nu är pigan sjuk, drängen har fått en spark
av hästen, en ko har självdött.
— Det är just ingenting som går för dig
nu, Per.
— Joo. Klockan går. Fast förbannat sakta.
— Här har du adressen. B. Nilsson Box
2097 Stockholm lämnar råd vid tidigt grånande
hår.
Elis är ute och vimsar på vägen igen, det
är om ett nothäfte. Själva noterna förstår
pojken säger han. Men så är det en inledning och
den är på tyska.
— Det trodde vi aldrig när vi skrev.
Han skall inte stanna, han skall vidare.
— Det lär ju bo en tysk djävel oppi
socknen nu.
Dit är han på väg. Men sen blir han ändå
stående.
— Se här, säger han och börjar bläddra i
häftet. Detta är det pojken vill ha översatt.
Han tror det är nånting om stråken.
Nervös och ivrig har han gjort en så fast
rulle att bladen gång på gång glider honom
ur händerna och vecklar sig samman. Det låter
han gå ut över tysken:
— För den enda gången en behöver de
djävlarna. Så kunde de bo lite närmre.
Han blir för resten alltmer oviss om han
skall fortsätta. Om han blir stort klokare därest
han fortsätter.
— För om tysken ingen svenska kan?
Här har allting varit så motigt att en extra
besvikelse bara är trolig — han vill varken
fortsätta eller vända om, helst vill han stå kvar
och tala om meningen med kontrabasen som
pojken köpt.
Vill ha sagt att så är ju den tjuguårige
musikanten på sätt och vis livsduglig igen —
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
